Den 12 september meddelas vem som blir ny partiledare för det brittiska arbetarepartiet, Labour. Medlemsomröstningen pågår som bäst och det har skett en kraftig tillströmning av nya medlemmar.
Alla opinionsmätningar visar att den sextiosexårige parlamentsledamoten Jeremy Corbyn leder stort. Det fick den förre partiledaren Tony Blair att skriva en debattartikel där han varnade medlemmarna för att välja Corbyn. Han sa att de som tänkte rösta med sina hjärtan på Corbyn borde genomgå en hjärttransplantation.
Man kan lätt förstå motsättningen. Blair står för ett slags mesig folkpartistisk politik och han var ju bästa kompis med George W Bush då denne på falska grunder inledde ett fälttåg mot Irak. Så om Blair varnar för en kandidat blir man ju omedelbart intresserad av den personen.
Corbyn har i årtionden representerat en valkrets i Stor-London. Han anser att de brittiska atomubåtarna ska skrotas, vill storsatsa på den brittiska järnvägen och utesluter inte möjligheten att Blair ska ställas inför riksrätt för sitt agerande under Irakkriget. Corbyn är en ofta anlitad talare på möten som gäller nedrustning.
Varför är han då så poppis bland medlemmarna? Förmodligen är det en reaktion på åren med New Labours konsultinspirerade politik. Man är trött på blasket, på en politik alltför lik den som de konservativa står för.
Många medlemmar i arbetarepartiet vill återvända till rötterna och vara aktiva i ett progressivt parti. Corbyn har rört vid partiets själ.
Nu påpekar många sakkunniga att ett mer vänsterinriktat Labour är chanslöst mot Torys. Samtidigt är det ju så att Labour måste återta Skottland från det än mer vänsterinriktade SNP, som erövrade 56 av de 59 skotska mandaten i ett klassiskt Labourland. Vinner man tillbaka Skottland genom att föra en mer högerinriktad politik?
Jeremy Corbyn är nu favorit. Även om han inte vinner så lär Labour ta intryck av den starka medlemsuppslutningen bakom kandidaten från Islington.
Filosofen Bertrand Russell (1872-1970) var sedan slutet av första världskriget medlem i Labourpartiet och kandiderade vid några tillfällen för partiet. På 1960-talet rev han sönder sitt medlemskort i Labour, i protest mot att partiledaren Harold Wilson slöt upp bakom USA:s krigföring i Vietnam.
Något säger mig att Russell skulle ha gillat Corbyn.
I en på svenska nyutkommen, men inte nyskriven, biografi tecknar filosofiprofessorn A C Grayling ett fint porträtt av vetenskapsmannen, filosofen, fredsaktivisten, författaren Bertrand Russell. Hans filosofiska arbeten har tveklöst hamnat i bakgrunden för betraktelserna om äktenskap, moral, kärnvapen, apartheid, kommunism och mycket annat. Ibland var han utfryst och isolerad, andra gånger hyllad av tusentals människor och institutioner.
Han fick Nobels litteraturpris år 1950 och drygt tio år senare dömdes han till fängelse för störande av den allmänna ordningen under en antikrigsdemonstration i London.
Ray Monk skrev ett standardverk om Russell och var i vissa delar mycket kritisk. Russell borde ha fortsatt med den analytiska filosofin istället för att ägna sig åt populärvetenskap och journalistik, menar Monk. Något av denna akademiska snobbism finns inte i Graylings analys.
Han skriver avslutningsvis detta om Russell: ”I sällskap med namn som Aristoteles, Newton, Darwin och Einstein är han därför en verkligt storslagen gestalt.”
Boken med titeln Bertrand Russell utges av förlaget Fri Tanke. Tack för det!
Jag minns när turkiskan AsliCakirAlptekin överraskande vann guld på 1 500 meter i OS i London. Nu har hon erkänt dopning och stängs av i åtta år.
Detta och andra avslöjanden gör att det friidrotts-VM som inleds i dag inte känns så där hyperfräscht. Synd om alla idrottsutövare som inte tar otillåtna pulver.
Om några veckor får vi veta om Corbyn blir först till målsnöret i London.
Ha en ljuvlig vecka denna enorma sensommar!