Mordet på journalisten Nils Horner var fasansfullt. I många år har vi kunnat lyssna till hans initierade rapporter, mest från olika asiatiska länder.
Nils stod på en gata i Kabul när mördaren dök upp och avlossade ett skott. Det var ingen slump eller ett vådaskott. Mördaren inriktade sig på den svenske journalisten. Kanske någon av hans rapporter hade irriterat någon extremistledare i det krigshärjade landet.
Rapporterna från oroshärdar runt om i världen är viktiga för alla. De journalister som åker runt och rapporterar till sina hemländer gör en betydelsefull insats. Men mordet i Kabul bekräftar att arbetet är förenat med risker. Trots att Sveriges Radio har ett kvalificerat säkerhetstänk kan tragedier inte undvikas.
Tack, Nils.
Ingvar Carlsson, som fyller åttio i slutet av året, var statsminister i Sverige 1986-91 och 1994-96. I den i dagarna utkomna ”Lärdomar, personliga och politiska” (Norstedts) är Carlsson bekymrad för blockpolitiken:
”Vi har ett nytt politiskt landskap, långt från det som fanns då jag hade ett ansvar. Under min tid som statsminister tas få politiskt viktiga beslut utan någon uppgörelse över blockgränserna. I dag existerar knappast någon dialog, än mindre en strävan efter att komma överens.”
Det logiska är att byta valsystem, menar Carlsson, och pekar på systemet i England. Där är ju principen att vinnaren tar allt. Om Torys får 9 900 röster i ett valdistrikt och Labor får 10 000, då är det en företrädare för Labour som tar plats i underhuset och de 9 900 rösterna på Torykandidaten är borta med vinden.
Fördelen med det systemet är att man i regel får regeringar med bred parlamentarisk bas. I vårt valsystem, där man eftersträvar millimeterrättvisa, är det svårt att skapa ett brett stöd.
Men det finns för- och nackdelar med båda systemen. En nackdel med det engelska systemet är att det parti som får flest röster i landet kan hamna i minoritet i parlamentet; vid några tillfällen har det faktiskt inträffat. Och hur rättvist är det?
En annan uppenbar nackdel är att det lätt blir en snedfördelning, geografiskt sett. Norrbotten har i dag nio riksdagsmandat. Om länet delas in i nio olika distrikt skulle Socialdemokraterna vinna alla nio platser. Det skulle krävas borgerlig samling för att kunna ha en chans på något enda mandat.
Och i motsvarande grad skulle det i Stockholms län bli en kraftig övervikt av borgerliga ledamöter.
En annan konsekvens är givetvis att småpartier skulle få mycket svårt att hävda sig. Systemet driver fram en tvåpartimodell. Men en del betraktar inte det som ett minus. Sverigedemokraterna skulle vara chanslösa om det var majoritetsval i enmansvalkretsar.
Nu tror jag inte att Ingvar Carlsson är ute efter att introducera ett nytt valsystem i Sverige. Men han vill kraftigt varna för den hårda blockpolitiken genom att kasta fram idén att frångå dagens proportionella system.
I dagens debatt pågår ju spekulationer om att Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven egentligen helst ser en samverkan med Folkpartiet. Det förra MP-språkröret Birger Schlaug hade den analysen i en artikel i Dagens ETC.
I boken framgår tydligt att Ingvar Carlsson känner stor sympati för förra partiledarna Bengt Westerberg (FP) och Olof Johansson (C). Omdömena om förre finansministern Kjell-Olof Feldt är mer återhållsamma. ”Det känns verkligen som en attack i ryggen”, skriver IC om den bok som Feldt utkom med år 1991 och som innehöll frän kritik mot den socialdemokratiska regeringen.
Kort därefter träffade jag Carlsson och han påpekade att det var påfallande hur få ute i landet som saknade Feldt på finansministerposten. Och i boken skriver Carlsson att han efter Feldts påhopp tvärt slutade att försvara sin gamle finansminister.
Det är en sympatisk, lågmäld bok med ett viktigt innehåll. Respekten för politikern och människan Ingvar Carlsson ökar.
För övrigt har jag svårt att tänka mig Jan Björklund i en regering som leds av Stefan Löfven och jag tror att många andra som stöder S också har det.
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov talar singalesiska. Om han talar sanning vet jag däremot inte. Eftersom det drar runt uniformerade hopar som åker i bilar utan registreringsskyltar helt nära Rysslands gräns borde Lavrov vara orolig men han verkar ta det coolt. Vad kan det bero på?
Mata udhau karanna på singalesiska betyder hjälp mig! Och många krimtartarer säger det till världen och till Lavrov.
Karolina Palutko Macéus har i ”Det är jag som äger Carnegie” (Ekerlids förlag) gjort en grundlig genomgång av den anrika investmentbanken Carnegies fall. Boken är mycket bra och ger en skrämmande bild av råkapitalismen.
Läs gärna också ”Den stora bankhärvan” av Carolina Neurath, om HQ Banks haveri.
Ha en ljuvlig helg och be gärna en bön för mera snö.