Visst finns det likheter mellan 1930-talet och 2010-talet.
Då var det en ledare som talade om de förtryckta tyska minoriteterna i Europa. Nu finns en som talar om de diskriminerade ryska minoriteterna.
På trettiotalet hade högernationella grupper stora framgångar. Man pekade ut judarna som orsak till eländet. I dag växer högerextrema partier runt om i Europa och muslimer framställs som ett latent hot.
I boken ”Innan mörkret faller” (Atlas) gör journalisten och författaren Björn Elmbrant en intressant genomgång av dåtid och nutid. Undertiteln är ”Ska 30-talet hinna i kapp oss?”
Ja, det är frågan.
I Tyskland bedrevs en utpräglad åtstramningspolitik före och under den stora ekonomiska krisen. Landet skulle svältas ur krisen. Och det var inte de rika som fick svälta utan stora delar av den tyska befolkningen. Arbetslösheten nådde rekordnivåer.
De tyska socialdemokraterna uppträdde vankelmodigt. Man förmådde inte formulera ett alternativ till nazisternas enkla lösningar. Många ledande S-företrädare trodde att sparpolitiken var vägen ut ur krisen. I valet 1932 fick nazisterna 37,4 procent och övertog rollen som landets största parti.
I Sverige bildade Per Albin Hansson en socialdemokratisk regering år 1932. Posten som finansminister gick till Ernst Wigforss. Han var docent och hade år 1913 skrivit en avhandling om södra Hallands folkmål.
Medan de nationalekonomiska proffsen precis som i Tyskland talade om behovet av åtstramning, menade Wigforss att man skulle föra en stabiliseringspolitik. Offentliga medel skulle användas för att stimulera ekonomin. Man tillgodosåg efterfrågan på bättre bostäder och bättre vägar. Folk kom i arbete och kunde handla. Och de nazistiska partierna i Sverige blev aldrig starka.
Wigforss är ”den självlärde och handlingskraftige politikern som visat ekonomerna vägen”, skriver Elmbrant.
Boken är ett värdefullt bidrag till debatten om då och nu, om hur extremister ska bemötas, om det reformistiska alternativet till doktrinära läror. Jag vill varmt rekommendera ”Innan mörkret faller”.
När EU:s ministrar i början av veckan röstade om flyktingkvoter sa Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien nej. Finland lade ned sin röst. Alla andra röstade för, även Polen som haft mycket kritik mot kvotsystemet.
De fyra länder som röstade nej är själva nettobidragstagare, alltså de får tillbaka mer från EU än de betalar in. Det var nödvändigt att pumpa in pengar efter kommunismens fall.
Finland stödde skamligt nog inte förslaget om kvoter. Landets statsminister är centerpartisten Juha Petri Sipilä, som alltså är ytterst ansvarig för den nedlagda rösten.
Just nu har Centerpartiet i Sverige ett stormöte. Hoppas att det blir någon form av markering mot de partivänner i Helsingfors som öppnat dörren för främlingsfientliga Sannfinländarna och vill stänga dörren för flyktingar.
EU-länderna har det senaste året tagit emot en halv miljon asylsökande. Det är många människor men att tala om massinvasion är missvisande.
Skulle Kiruna stå för sin andel av ”massinvasionen” skulle det bli 23 personer.
Das Auto, uttalat med pondus och kraft, blev Kass Auto. VW-skandalen kommer att kosta många miljarder och det kommer att ta lång tid att bygga upp förtroendet.
”"Girighet är roten till allt ont”, står det Första Timoteusbrevet. Ja och amen.
Medierna är numera mycket duktigare på att ange källor. Är Aftonbladet först med en nyhet berättar Expressen det. Så var det inte på min tid. Då försökte man mörka att man var tvåa på en nyhet.
Det man däremot kan kritisera är att annonser och redaktionell text flyter samman på smartphonen. Många får säkert intryck av att de läser en nyhet om en jättevinst när det i själva verket handlar om en annons.
Kan man inte blåmarkera alla annonser för att visa läsarna att det handlar om ett kommersiellt budskap, inte ett redaktionellt bidrag?
Ha en ljuvlig helg!