När Journalistförbundet för några år sedan gjorde en undersökning bland sina medlemmar angav en femtedel att de utsatt för hot på grund av något de rapporterat om i tjänsten.
20 procent. Det betyder att en journalist i dag måste räkna med att bli hotad.
Siffran kommer till mig när jag läser om den tidigare Luleåbacken Oscar Engsund. Efter att hans lag Oskarshamn åkt ur elitseriekvalet mot HV71 bestämde sig Engsund för att skriva på för just det laget.
Effekten blev att han utsattes för hat och hot. "Det var bland annat någon som skrev att jag inte skulle ta mig därifrån om jag någonsin visar mig i Oskarshamn igen", sade Engsund till NSD.
Tittar man närmare på siffrorna över de hotade journalisterna är det också en grupp som sticker ut. Det är inte de som skriver om Hells Angels eller gängkriminaliteten som hotas mest. Det är sportjournalisterna, eller de redaktörer som publicerar granskningar och kritiska artiklar om sport. Som Sofia Olsson Olsén, chefredaktör för Norra Västerbotten, som utsattes för flera personliga angrepp sedan tidningen publicerat namnet på en professionell ishockeyspelare i Skellefteå som misstänktes för rattfylla.
Återigen fans, eller så kallade fans.
Samtliga dessa exempel kan verkar relativt oskyldiga. Man tänker kanske att den sortens hot mest är munväder. Och oftast är det nog det också. Men poängen med hot av det här slaget är att man inte vet. Det skapar en osäkerhet. En rädsla. Den som utsätts kommer garanterat reagera varje gång det knackar på dörren. Se sig om över axeln när hen går på stan.
Och vi vet att de mest hårdföra fansen till landets stora idrottsklubbar är kapabla till våld.
I den här meningen speglar idrotten resten av samhället.
Klimatet har hårdnat. Allt fler riktar hot mot sånt de ogillar, sånt som upprör dem. Inom fotbollen har det förts en debatt om läktarkulturen, där allt fler matcher bryts för att det kastas in saker på planen, blir slagsmål och stormningar av planen eller motståndarlagets läktarsektion.
På sociala medier ökar hatet mot politiker, debattörer, ledare. Plattformarna gör det enklare att vara anonym.
Och det saknas ofta resurser att göra ordentliga utredningar.
Detta är inte acceptabelt. Vi måste förändra hur vi talar med varandar. Även med de vi inte håller med.
Och ja, det börjar faktiskt med ditt och mitt eget agerande.