Jag tror att vi vill vara del av ett samhälle som vill att vi ska lyckas och som tar hand om dem som hade missflyt eller hamnade snett första gången. Alla barn och ungdomar går i skolan men det passar inte alla av olika anledningar. Inte just då. Inte just där. Tänk om man då hade varit rökt för alltid? Ens föräldrar kanske inte förmådde hjälpa en.
Man kanske hamnade i fel sällskap. Mattan undanryckt och livets drömmar slocknade innan de ens tog fart. Hur ska man nu ha råd att göra allt det där man pratade om? Vi skulle ju resa jorden runt och ta över världen.
Även om mörkret förstås hänger över de flesta som går vilse ska samhällets skyddsnät finnas där och hjälpa. Vi ska ge folk en andra chans och ibland också en tredje eller fjärde. Läsa upp betygen. Ta examen. Göra en omstart.
Chansen ska inte vara borta bara för att det inte fungerade där och då. Är du villig att investera i dig själv och tillåta dig att lyckas står tillfället där runt hörnet och väntar på att du ska fånga det. Och det är gratis. Det är egentligen helt galet men det är faktiskt det. Inga dyra terminsavgifter som gör en andra chans till en plånboksfråga, alla har samma möjlighet.
Men alla håller inte med. Flera tycker kanske att det bara är något som gäller i teorin. Man är född på fel sida staden, framtiden var utstakad redan när man föddes. Lyckans fönster var knappt öppet.
Det fanns ingen påfart till den smala vägen. Vad händer om det gick riktigt snett?
Hur länge är man en brottsling till exempel? Är det fortfarande så att man har sonat sitt brott när man avtjänat sitt straff eller kan man aldrig kan bli fri igen? I den offentliga debatten tävlar partierna om vem som har de hårdaste straffen. Ju längre bort nyckeln kastas desto bättre.
Tror vi att det kommer att göra det mer sannolikt att brotten upphör eller att gärningsmännen bryter sin brottsliga bana? Eller kan det finnas anledning att jobba förebyggande för att bryta hopplösheten och visa att det finns en annan väg att gå även om det gick snett första gången?
Nog minns ni säkert också protesterna som varnade för just den här utvecklingen när man vände sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen uppochned och skakade ur alla slantar som fanns. Att ingenting kommer att lösa någonting genom att göra fattiga fattigare och rika rikare.
Men nu står vi här igen och behöver försvara det samhälle som vi gemensamt byggt upp som tar hand om varandra. Där ingen är bränd för alltid om det inte funkade första gången utan där alla måste få vara med.