Ett utsjung om regional utveckling häromveckan gjorde att jag tog mig en funderare, vred och vände på min norrbottniska identitet och vad det är som skaver. 

Missförstå mig rätt: Norrbotten är alltid hemma. Men som samhälls- och utvecklingsintresserad medborgare bör man skaffa sig ett utifrånperspektiv på sina hemmamarker för att identifiera drivkrafter, styrkor och tillkortakommanden. En geografisk förflyttning utanför länets gränser underlättar. 

Hemmavid är det lätt hänt att inte alltid se skogen för alla träd.

All framgång bygger på samspel. Det gäller såväl i familjen som i politik och arbetsliv. Vi bygger allianser, nätverk eller fusionerar. 

Vid sidan av det finns triljoner informella kontakter som underlättar vår möjlighet att finna lösningar och flytta fram positioner. Ni vet hur mycket enklare det är att ringa någon i ett formellt ärende om man träffats över en kopp kaffe?

Människa är människas bästa vän och vår förmåga att socialisera oss har betydelse. Ur vår fatabur finns otaliga exempel på politiska vänskapsband som bidragit till att bryta dödlägen eller förmått göra världen lite bättre. 

Det där med att ha kompisar gäller även Norrbotten, eller kanske alldeles särskilt det här länet. Vi är så få som kan göra vår röst hörd och bor så långt norrut, att vi behöver vänner som talar för vår sak.

När jag tar del av det regionalpolitiska utspelet rubricerat ”Tiden är här för att kräva tillbaka det som är vårt” (finns att läsa på Region Norrbottens webb) lägrar sig en lätt doft av populism. 

Det här är en klassiker: gemensam fiende, läs Stockholm, förenar styrkorna på hemmaplan. Men fungerar det idag? Vi kan speja internationellt och konstatera att här och där lirar det. 

Jag är inte förtroendevald och ger mig inte in i polemik om det politiska förslag som sjukvårdspartiet (och centerpartiet, men inte moderaterna?) lanserar. 

Mitt fokus ligger på retorik; förpackning och ordval. Det ska erkännas att även jag citerat Oxenstierna om Norrland som Svea rikes Indien genom åren. Det är en relevant historisk referens. Men sen då?

Vem ringer en sjukvårdspartist för att diskutera regionalpolitiska idéer? Hur ser deras nätverk i departements- och riksdagskorridorer ut? Jag kan inte vara den enda norrbottningen som funderat över det. Vad har frånvaron av samspel med den nationella politiska nivån för betydelse? 

Här ramlar i alla fall min pollett ner. För här står vi, 100 mil norr om Helgeandsholmen med en megafon i handen och ropar – med hopp om att någon hör… hallå!?