Jag undrar hur vi kommer att se tillbaka på år 2016. Detta politiskt omtumlande och omvälvande år som nu går mot sitt slut. Detta år då vi flera gånger chockerat konstaterat att det politiskt oväntade faktiskt hänt. Detta år som på många sätt känns som ett vägval inför framtiden.
Valet av Donald Trump som USA:s president chockade en hel värld. Det råder nu stor osäkerhet om vad Trumps politik kommer att innebära för säkerheten i världen, för klimatet, för handeln och jobben.
Trumps valkampanj har rivit upp ett sår i det amerikanska samhället. Hans retorik har ställt grupper mot varandra och legitimerar en farlig människosyn. Nu kommer samma larmrapporter om hatbrott mot minoriteter i USA som vi såg i Storbritannien i kölvattnet av Brexit.
Politiska kampanjer av Trumps slag påverkar inte bara storpolitiken. De letar sig in i de relationer och möten som sker i människors vardag. De påverkar de normer och de beteenden som uppfattas som acceptabla.
Därför är det också i vår egen vardag vi måste börja, vi som för allt i världen inte vill se samma utveckling i Sverige. Hat och misstänksamhet, splittring och egoism får aldrig bli det normala.
Vi får heller aldrig tillåta att den oro människor känner inför framtiden blir en ursäkt för ett nytt ”vi och dem”-tänkande. Den oron måste omvandlas till framtidstro och det skapas inte genom svartmålningar eller genom att slå split mellan människor.
Framtidstro skapar vi istället genom idéer för ett bättre samhälle och förslag för hur vi möter de utmaningar vi står inför.
Mycket står på spel och många känner med rätta en rädsla för vilken riktning den politiska debatten kommer att utvecklas i såväl Sverige som resten av världen. Vi är många som har ett ansvar för vad som händer nu.
Politiker måste ta ansvar för tongångarna i den politiska debatten. Partierna måste söka medborgarnas förtroende genom visioner för framtiden istället för genom hatfulla personangrepp. Fackföreningsrörelsen måste gå i bräschen för att försvara principen om alla människors lika värde.
Men var och en av oss har också ett viktigt ansvar. Vi måste ta ansvar för vad vi själva säger när hatet eller de sexistiska skämten kommer. Vi måste agera där vi verkar, på arbetsplatsen, på sociala medier, på busshållplatsen, och genom att engagera oss.
Hur vi alla agerar nu är avgörande för huruvida vi kan se tillbaka på 2016 som en startpunkt eller en vändpunkt. Låt oss se till att det blir en vändpunkt!