En näringslivsprofil ställde den numera kända frågan gällande skatten ”vad f-n får jag för pengarna?”
Jag frågar mig i stället – var f-n är vår samhällsservice?
I år är det exakt 30 år sedan jag flyttade till Överkalix, träffade min stora kärlek och startade familj. Under dessa 30 år kan jag konstatera att samhällsservicen till stora delar har försämrats bit för bit, oftast genom så kallade avregleringar som framför allt är populära bland de borgerliga partierna.
Dessa avregleringar brukar innebära att statliga myndigheter slutar med att tillhandahålla service lokalt, för att i stället centralisera sin verksamhet. Eller att den så kallade privata marknaden skall tillhandahålla vad som ofta utmålas innebära en bättre och billigare service. Detta fungerar kanske i de mer tätbefolkade delarna av vårt land, men för oss som bor i glesbygden så har vi aldrig varit, och kommer aldrig att bli intressanta för kommersiella aktörer.
Centraliseringen av statlig verksamhet har skett under en lång tid. Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen arbetade för att 10 000 statliga arbeten skulle flyttas ut från storstäderna.
Några sådana ambitioner lyser helt med sin frånvaro hos den borgliga regeringen som styr med stöd av SD.
Jag tycker att det är ytterst märkligt att vi aldrig lär oss att dessa avregleringar inte fungerar. Det finns mängder av exempel såsom när kopparledningarna för telefonin plockades ner för ett antal år sedan och de utmålades att vi skulle ha en fungerande mobiltelefontäckning så servicen inte skulle försämras.
Detta var en stor lögn eftersom man från många platser inte ens kan nå 112. Den enda lösningen är att ställa krav på geografisk täckning i stället för antal personer när staten tilldelar tillstånd till telefonoperatörer.
Denna utveckling innebär också att vi som kommun får ta ett större ansvar och drabbas av högre kostnader som belastar en redan ansträngd kommunal ekonomi. Några exempel är Arbetsförmedlingens förändrade uppdrag och utbygganden av fiber i landet som är en tung börda att bära för kommunerna som får bygga på de ställen som det inte lönar sig för privata aktörer.
Vi får samtidigt åka allt längre för att erhålla samhällsservice såsom mammografi, skaffa pass eller besöka tandläkaren. Detta medför ökade kostnader, större miljöpåverkan och ökade risker för trafikolyckor.
Sammanfattningsvis erhåller vi allt sämre samhällsservice för våra skattepengar samtidigt som vi oftast har högre skatter än mer tätbefolkade delar av landet.
Till skillnad från Leif Östling som ställde skattefrågan ”Vad f-n får jag för pengarna?” ställer vi alltså frågan ”Var f-n är vår samhällsservice”.