För en tid sedan kom det ett välkommet besked från vårt alldeles egna norrbottniska statsråd, tillika civilminister, Ida Karkiainen.
Hon meddelade att regeringen tillsatt en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över utjämningssystemet. Men vad är det då, och varför är det välkommet?
Utjämningsystemet är den ordning vi har i Sverige för att jämna ut ekonomiska skillnader mellan landets kommuner och regioner.
Det bygger på att alla ska garanteras en likvärdig kommunal service oavsett var i landet man bor, och att staten förstår att det råder olika förutsättningar i olika delar av landet och att dessa behöver jämnas ut med ekonomiska verktyg.
Min företrädare Britta Flinkfeldt har vid tillfällen metaforiskt beskrivit systemet som en spikmatta. Beroende på vilka spikar man träffar när man lägger sig, och hur hårt man träffar dem, avgörs också hur mycket resurser en kommun eller region ska få eller betala in till systemet.
Vad spiken betyder i pengar avgörs i sin tur av olika bakomliggande modeller. Ett exempel från verkligheten är att man i en av ”spikarna” brukade mäta hur många som bodde i småhus kontra lägenhet. Om många bodde i hus blev slutsatsen att det rådde bättre förutsättningar på den platsen. Vi vet att det kan stämma på olika håll, men det var väl inte det mest pricksäkra sättet att mäta på i glesbefolkade regioner. Glesa områden framstod helt enkelt som lite ”starkare” än vad de är, och fick mindre pengar.
Jag skriver i då-form, nuvarande socialdemokratiska regering har nämligen redan gjort en delöversyn av systemet. 2019 uppdateras delar av det och resultatet blev en lite mer träffsäker modell och kommuner som Arjeplog fick därigenom ett antal årliga miljoner ytterligare i statsbidrag.
Jag ska inte måla allt i svart, mycket fungerar bra i min kommun. Men stor del av mitt uppdrag som kommunalråd handlar om att fundera på hur vi på klokast sätt kan anpassa våra verksamheter. De får inte kostar mer än vad vi har råd med samtidigt som vi ska hålla en god kvalitet i allt från omsorg till skola och myndighetsutövning.
Vi provar nya vägar, samarbetar och hittar lösningar – men det kommer inte att gå hur länge som helst.
Det går inte att driva en kommun med en liten befolkning hur billigt som helst, och det är i grunden en rättvisefråga att en skattekrona i den ena kommunen ska ge ungefär lika mycket kommunal service som i en annan kommun.
Därför är civilministerns besked om en översyn tillsammans med regeringens övriga satsningar på kommuner och välfärden viktiga, och faktiskt, nödvändiga.