Välfärdspolitiken utjämnar livschanser

Eva Nordmark är ordförande i TCO.

Eva Nordmark är ordförande i TCO.

Foto: Bengt-Åke Persson

GÄSTKRÖNIKA2014-03-18 22:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Vi har ett antal viktiga välfärdspolitiska vägval framför oss, viktiga framtidsfrågor som kommer att få inverkan på vårt samhälles sociala sammanhållning. Det gäller inte minst socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen.

Politiken och debatten måste behålla fokus på visionerna och effekterna av långsiktiga beslut i dessa frågor.

I dag råder bred enighet om att stora ojämlikheter mellan människor motverkar den sociala sammanhållningen. Om vi på allvar ska kunna motverka klyftor i samhället och utjämna livschanser är välfärdspolitiken betydligt effektivare än vad skattepolitiken någonsin kan vara.

Politiska grupperingar har olika uppfattningar om exakt hur stort vårt gemensamma åtagande är, men en sak är klar: Det krävs att systemen är brett finansierade och att de allra flesta ställer upp på den grundläggande idén bakom välfärden.

Den breda gruppen medelinkomsttagare måste också känna att de får något tillbaka, annars kommer de inte var lika villiga att bidra till finansieringen av våra gemensamma åtaganden. En idé om välfärd som inte bärs upp av medelklassen kommer att urholka sig själv.

Tanken med en försäkring är att man tecknar den, i förhoppning om att aldrig behöva använda den. Det är själva vetskapen att om skadan och olyckan är framme, behöver man inte oroa sig alltför mycket för ekonomin.

Därför behöver socialförsäkringarna baseras på inkomstbortfallsprincipen, och vara på en nivå där de allra flesta försäkrar det allra mesta av sin inkomst.

Men om stora grupper som är med och finansierar systemet ändå måste teckna ytterligare försäkringar, oavsett i vilken form, så att man får betala en gång till, eroderar på sikt förmodligen acceptansen för det grundläggande systemet med finansiering via arbetsgivaravgiften, som tas ur löneutrymmet.

Idag är det endast 4 av 100 arbetslösa tjänstemän som faktiskt får 80 procent av sin tidigare lön från a-kassan.

Det här skulle kunna avfärdas som ett inlägg i den aktuella debatten om ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men jag vill uppmana till att tänka på frågorna i ett längre perspektiv.

Vad händer med sammanhållningen i ett land om den breda medelklassen tröttnar på att bekosta ett socialförsäkringssystem de inte litar på, och inte får en hygglig ersättning ifrån den dag olyckan är framme. Jag vill inte vänta och se.