Vad kan vi lÀra oss av pandemin?

Jan Olov Westerberg Àr fastighetsdirektör pÄ Statens Fastighetsverk. Han Àr född och uppvuxen i Kalix.

Jan Olov Westerberg Àr fastighetsdirektör pÄ Statens Fastighetsverk. Han Àr född och uppvuxen i Kalix.

Jan Olov Westerberg Àr fastighetsdirektör pÄ Statens Fastighetsverk. Han Àr född och uppvuxen i Kalix.

Foto: NSD Arkiv

GÀstkrönika2021-02-25 06:01
Detta Àr en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion Àr socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvÀrderingar.

För ett Ă„r sedan Ă„tervĂ€nde jag till Sverige efter att ha tillbringat en vecka i Geneve. Jag har nĂ€mnt tidigare att jag Ă€r ledamot i styrelsen för IUCN – Internationella NaturvĂ„rdsunionen. IUCN Ă€r en spĂ€nnande organisation med medlemmar över hela vĂ€rlden. Sannolikt Ă€r vi den största globala miljöorganisationen pĂ„ helt demokratisk bas.

Det var ett mÀrkligt möte. Vi har ledamöter frÄn Beijing till Bogota, frÄn Sydney till Stockholm. 28 personer som alla bidrar med sin kompetens, sina idéer och sin energi. Men just detta möte var underligt. VÄr ordförande, hemmahörig i Beijing, deltog digitalt. Ledamoten frÄn Sydkorea kunde inte komma och uppkopplingen fungerade inte. I rummet fanns en stÀmning och oro som inte brukar finnas.

BÄde i förhandlingarna och vid alla smÄ sidomöten och samtal, dök det nya viruset upp. VÄrt möte skedde bara nÄgra dagar efter att WHO den 11 februari gett den nya luftvÀgssjukdomen ett namn. Idag kÀnner vi det vÀl. Covid-19.

VÀl hemma i Sverige Àndrades förutsÀttningarna för mitt och mÄngas arbete i princip omedelbart. PÄ min arbetsplats var vi mycket tidiga att etablera en krisledning, eftersom vi hade medarbetare som hörde till de första i landet att hamna pÄ sjukhus.

Sen har Ă„ret gĂ„tt. SĂ„ mĂ„nga vi förlorat. En överdödlighet som vi inte sett pĂ„ ett sekel. Lidande för de som drabbas av varianter av sjukdomen som sitter i lĂ€nge. Isolering för de som Ă€r gamla, i riskgrupp eller av andra skĂ€l inte bör gĂ„ ut. Utebliven undervisning för barn och ungdomar, eller kraftigt försvĂ„rad. Nya sĂ€tt att sköta arbetet – vi har pĂ„ den myndighet jag arbetar gĂ„tt frĂ„n cirka 5 000 digitala möten 2019, till vĂ€l över 25 000 under 2020. Nya mönster i vĂ„ra kontakter. 

Det finns mycket vi kan kÀnna sorg över.

Men det finns ocksÄ som alltid i prövningens tid en möjlighet att lÀra sig. Att se brister i vÄra tidigare sÀtt att leva och finna nya vÀgar. BÄde för mig som individ, för oss i vÄra lokala samhÀllen, i vÄr nation och globalt.

NĂ€r vi nu ser ett litet ljus i tunneln Ă€r det dags att börja fundera pĂ„ det som jag nĂ€mnt i nĂ€stan alla de krönikor som jag skrivit – visionen om det nya samhĂ€llet. Hur lĂ€r vi oss av det som skett: nĂ€r det gĂ€ller systemproblem vi mĂ„ste rĂ€tta till inom olika sektorer, nĂ€r det gĂ€ller arbetsformer och arbetsplatser och nĂ€r det gĂ€ller vĂ„ra personliga beteenden kring resor och konsumtion. Hur lĂ€r vi av den tid vi gĂ„tt igenom sĂ„ vi kan bygga ett mer hĂ„llbart samhĂ€lle?

För det behöver vi. För pandemin Àr trots alla sina pÄfrestningar bara en kris. Vi glömmer lÀtt de andra stora kriser som just nu pÄgÄr: klimatkrisen och biologisk mÄngfaldkrisen.

Men om det ska jag skriva senare!