För ett år sedan återvände jag till Sverige efter att ha tillbringat en vecka i Geneve. Jag har nämnt tidigare att jag är ledamot i styrelsen för IUCN – Internationella Naturvårdsunionen. IUCN är en spännande organisation med medlemmar över hela världen. Sannolikt är vi den största globala miljöorganisationen på helt demokratisk bas.
Det var ett märkligt möte. Vi har ledamöter från Beijing till Bogota, från Sydney till Stockholm. 28 personer som alla bidrar med sin kompetens, sina idéer och sin energi. Men just detta möte var underligt. Vår ordförande, hemmahörig i Beijing, deltog digitalt. Ledamoten från Sydkorea kunde inte komma och uppkopplingen fungerade inte. I rummet fanns en stämning och oro som inte brukar finnas.
Både i förhandlingarna och vid alla små sidomöten och samtal, dök det nya viruset upp. Vårt möte skedde bara några dagar efter att WHO den 11 februari gett den nya luftvägssjukdomen ett namn. Idag känner vi det väl. Covid-19.
Väl hemma i Sverige ändrades förutsättningarna för mitt och mångas arbete i princip omedelbart. På min arbetsplats var vi mycket tidiga att etablera en krisledning, eftersom vi hade medarbetare som hörde till de första i landet att hamna på sjukhus.
Sen har året gått. Så många vi förlorat. En överdödlighet som vi inte sett på ett sekel. Lidande för de som drabbas av varianter av sjukdomen som sitter i länge. Isolering för de som är gamla, i riskgrupp eller av andra skäl inte bör gå ut. Utebliven undervisning för barn och ungdomar, eller kraftigt försvårad. Nya sätt att sköta arbetet – vi har på den myndighet jag arbetar gått från cirka 5 000 digitala möten 2019, till väl över 25 000 under 2020. Nya mönster i våra kontakter.
Det finns mycket vi kan känna sorg över.
Men det finns också som alltid i prövningens tid en möjlighet att lära sig. Att se brister i våra tidigare sätt att leva och finna nya vägar. Både för mig som individ, för oss i våra lokala samhällen, i vår nation och globalt.
När vi nu ser ett litet ljus i tunneln är det dags att börja fundera på det som jag nämnt i nästan alla de krönikor som jag skrivit – visionen om det nya samhället. Hur lär vi oss av det som skett: när det gäller systemproblem vi måste rätta till inom olika sektorer, när det gäller arbetsformer och arbetsplatser och när det gäller våra personliga beteenden kring resor och konsumtion. Hur lär vi av den tid vi gått igenom så vi kan bygga ett mer hållbart samhälle?
För det behöver vi. För pandemin är trots alla sina påfrestningar bara en kris. Vi glömmer lätt de andra stora kriser som just nu pågår: klimatkrisen och biologisk mångfaldkrisen.
Men om det ska jag skriva senare!