Allting har ett slut. Även det goda, roliga och utvecklande. Inte sällan firar vi slutet på något bra, till exempel det där stora projekt som har kommit i mål eller att vårt favoritlag vunnit mästerskapet.
När det dåliga tar slut pustar vi mest bara ut. Vi klarade det, vi överlevde. Det kan vara arbetsdagen för dem som inte trivs på sitt jobb eller tandläkarbesöket som vi våndades över.
Det kommer att komma en dag framöver, kanske inte imorgon eller ens nästa vecka men innan vi vet ordet av, när allt det goda, roliga och utvecklande tar slut.
En dag då vi vaknar upp i en verklighet vi inte känner igen oss i och där vi kommer att vara ängsliga och rädda över vad som att leva våra liv på det sätt som vi alltid har gjort. För några har antagligen den dagen redan kommit.
Det ser man om inte annat i sociala medier där man längtar tillbaka till en romantisk känsla av en nostalgisk stillbild över en svunnen tid där vi kände oss trygga och omhändertagna. När man var ung, ibland omhuldad av sina föräldrar och ibland inte, men ofta den period i livet som satt djupast spår i oss. En tid som vi kommer ihåg hur bra som helst även om vi knappt minns vad vi åt till middag igår.
När hoppet ibland spirade i oss och ibland gav oss till synes oöverkomliga hjärtesorger och besvikelser, men där vi levde varje dag som om livet var ändlöst.
Alla upplever vi att ”vår” tid var den bästa men tiderna har alltid förändrats och våra upplevelser skiljer sig från våra föräldrars.
Ingen har fel, men ingen har heller rätt och våra barn upplever idag något helt annat. När de blir gubbar och gummor kommer de antagligen att tycka att det här var den bästa tiden.
Men det verkar bli en tid som våra barn får titta tillbaka på där samhället dragit sig tillbaka och blivit kallt när kulturen försvinner eller när idrottsföreningarnas eldsjälar inte längre orkar. Hur många unga människor har inte räddats genom åren av att bli uppfångade i fotbollslagets välkomnande och uppfostrande kamratskap eller av sitt hemsnickrade hårdrocksband i ABF:s replokal? Där föreningens gemenskap var helt avgörande.
Hur kan vi tillåta att dagens regering inte gör annat än att dra undan mattan för exakt allt det som har räddat tusen och åter tusen personer på glid? Vem ska ta hand om dem? Vilket samhälle får vi nu?
Allting har ett slut men det här slutet är inget att fira, även om vissa kommer att göra det.
Håll utkik efter dem och lägg det på minnet för samma personer kommer att längta tillbaka till en svunnen tid när allt är borta. Och då är det för sent.