Mitt Facebook-flöde är fullt av glada miner och plåstrade överarmar. Stick för stick fylls vi av hopp. Hopp om en värld efter Corona.
Att världen så snabbt fått fram vaccin är en succé för vetenskapen. En framgång som dock hotas av den ojämlika fördelningen av vaccin.
Pandemin är nämligen långt ifrån över. Den 18 maj registrerades det högsta antalet dödsfall på en dag hittills under pandemin och endast 0,3 procent av doserna har gått till låg- och medelinkomstländer.
Smittspridningen fortsätter och nya mutationer riskerar att uppstå. Ingen är säker förrän alla är säkra.
För att öka tillgången till vaccin har Indien och Sydafrika lagt fram ett förslag om att läkemedelsbolagens patenträtt över de vaccin som tagits fram mot covid-19 tillfälligt ska lättas. Förslaget har backats upp av nära 100 länder men USA och EU har stretat emot med argumentet att motivationen för innovation hos läkemedelsbolag skulle minska. Samtidigt har skattebetalare världen över bidragit med över 900 miljarder kronor till forskningen och utvecklingen av covidvaccin.
USA har nu bytt fot men EU fortsätter att tveka.
Tillsammans med ett antal världsledare skrev Stefan Löfven i somras en artikel i Washington Post och argumenterade för en global rättvis fördelning när vaccinet väl fanns på plats. Ett knappt år senare kan vi konstatera att fördelningen varit allt annat än rättvis. Vackra ord om att ”vaccinet måste fördelas efter behov, inte betalningsförmåga” ekar tomt.
Initiativet Peoples Vaccine varnar till exempel för att 9 av 10 människor i fattiga länder inte kommer att få något alls vaccin under 2021.
Faktum är att höginkomstländerna köpt upp en majoritet av doserna genom att gå förbi WHO:s fördelningsmekanism COVAX och tecknat egna avtal med läkemedelsbolagen. Något som WHO-chefen kallat ett ”katastrofalt moraliskt misslyckande”.
Den rika världen har helt enkelt struntat i WHO:s rekommendationer om att först vaccinera högriskgrupper och sjukvårdspersonal i alla länder innan andra grupper vaccineras.
Att Sverige är största bidragsgivare per capita till COVAX är naturligtvis välkommet liksom beskedet om att Sverige planerar att i år bidra med minst tre miljoner av vårt överskott av doser. Men den egoism och nationalism som präglat världens hantering riskerar att förlänga pandemin och borde ses som ett avskräckande exempel inför framtida pandemier.
Jag scrollar vidare bland glada miner. Snart är det min tur. Tillförsikten blandas med känslan av att tränga sig före i den globala vaccinationskön.