Solen skiner på människor som flanerar på isvägen, pratar och skrattar. Vi är utomhus för att vi vill, inte för att vi måste.
Från en dag till en annan lyftes restriktionerna och vi kunde träffas igen, utan restriktioner som begränsar vår tillvaro. En känsla av frihet men också en konstig upplevelse efter att i två år levt som på paus.
Min lättnad över att det kanske vänder nu har dock bytts ut mot något mer ängsligt, det är något som skaver i mig i allt det här.
Att det skulle behövas en pandemi för att få oss att förstå att vi levde en ohållbar livsstil, som fick förödande effekter på miljön utifrån konsumtion och levnadssätt. Där vardagen snurrade på som ett ekorrhjul utan att vi klarade av att ta kommandot över det som vi dragit igång.
För hur skapar vi förändring i en värld som aldrig slutar snurra, som bara går fortare för att till slut hamna utanför vår kontroll?
Från en dag till en annan stannade världen och det liv vi tidigare levt var som bortblåst. Krisen var ett faktum och den nya verkligheten likaså. Med inskränkta rörelsemönster blev gamla vanor och beteenden förändrade.
Ur kriser växer dock något nytt fram. När chocken har lagt sig och reaktionen på det som har hänt får landa kan vi börja bearbeta situationen, för att kunna ta oss igenom det. Även om den här krisen har varit enorm och verklig på många sätt är det så att vi kommer ställa oss upp, borsta av oss och fortsätta att (över)leva.
Även om det fortfarande inte är helt över funderar jag på vem jag och vi är efter den här pandemin. Och framför allt vad kommer efterspelet bli för vårt samhälle och världen?
WWF:s klimatbarometer 2021 visar att hälften av de tillfrågade har dragit ner på sin nykonsumtion av varor för att minska klimatpåverkan och hälften uppger att de ska flyga mindre efter pandemin. Sex av tio oroar sig över klimatkrisen, jämfört med fyra av tio för ett år sedan. Är det insikten av att det faktiskt går att ändra vanor och rörelsemönster som får oss att fundera?
Vi kommer att ta med oss vissa ändrade beteenden in i det nya, vi kommer att hitta lösningar och vägar framåt. Vi har under två års tid tvingats att acceptera det som hänt och förhålla oss till att vi inte vet vad morgonen har med sig.
Jag hoppas att det har gjort oss mer ödmjuka inför varandra, fått en förståelse för att vi behöver arbeta tillsammans för att komma framåt och att det inte går att ta något för givet.
Men den stora frågan kvarstår – vad är vi efter det här och vad kommer de här två åren ha gjort med oss?