Egentligen hade jag tänkt skriva en krönika om det svenska betygssystemet och hur det förstör våra barn. Men det går ju inte.
Vi har krig i vårt närområde. Ukraina ligger 60 mil fågelvägen från den svenska kusten. Det är som avståndet mellan Luleå och Hudiksvall.
Det är inte ett krig som vi kan säga är någon annans ansvar. Alla krig är allas ansvar, i meningen att, i alla fall, hjälpa de som flyr.
Vi kan inte alltid säga, som Sverigedemokraterna, att det är i närområdet det ska lösas. Polen, Ungern, Rumänien och de andra grannländerna öppnar sina gränser och förnödenheter skickas dit. Från Sverige skickas vapen, hjälmar, ammunition och förnödenheter.
Det är i svenska statens regi, men även genom hjälporganisationer och enskilda individer. Det är bra och det borde vara mer.
Men dessa dagar får mig också att tänka tillbaka på kriget i Syrien och flyktingvågen 2015. Det kan bli samma sak nu. Är vi då beredda att öppna våra gränser och hjärtan, eller ska vi framhärda i att upp till 44 miljoner ukrainare är någon annans ansvar – för att vi ligger längre ifrån och har gjort mer än de i historien?
Det är just nu ukrainare flyr till länder runtomkring. I längden (vilket vi ju hoppas inte ska bli fallet) måste vi också kunna erbjuda något annat än gymnastiksalar och kyrkor i södra Polen. Många svenska kommuner aktiverar nu sitt flyktingmottagande. Det letas lägenheter, tolkar och socialtjänsten gör sig redo. Det är glädjande att se.
Det är nyttigt att tänka att Ukraina skulle kunna vara Sverige. För egen del tycker jag att det skulle vara rimligt att min familj, i alla fall mina barn, fick fly till ett annat land, oavsett närhet, för att få hjälp om det blev krig här.
Jag skulle inte tycka att det bara var Finlands, Norges och Danmarks ansvar.
I samband med Tjernobylkatastrofen var det många ukrainska barn som fick chans att tillbringa några friska somrar i Sverige. De fick en extrafamilj här och de barnen är vuxna nu och har kanske egna barn. Deras extraföräldrar packar nu bilar för att köra ner och hämta sina extrabarn och extrabarnbarn. Deras empati bör inspirera oss alla.
Stora hjälporganisationer har nu projekt som går just till Ukraina. Om du ringde in under Melodifestivalen i lördags gick pengarna till Ukraina. Mitt fackförbund styr nu över sina biståndspengar åt samma håll. Som det brukar heta – ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Nu gör vi det!