Min förra krönika byggde på citatet ”the only thing to fear, is fear itself”.
Efter en vår i pandemins tecken är krönikan i högsta grad aktuellt. Inte minst hur tydligt det har blivit att de finns de som vill peka ut vårt samhälle – vår gemenskap – som misslyckat.
Jag menar att det är precis tvärtom. Vi är inne i en svår tid, men Sverige har verkligen visat sina styrkor.
Gemensamt har vi klarat av att utöka sjukvårdens kapacitet. Vi har än så länge undvikit de värsta scenarierna.
Allt har inte gått bra, smittspridningen på äldreboenden är ett misslyckande som måste leda till lärdom. Men att jämföra med andra länder rakt av är inte produktivt. I en global gemenskap är förutsättningarna olika.
Men jag hade egentligen inte tänkt fokusera på pandemin. Jag tänkte mest konstatera att det blir vår igen!
För första gången på många år har jag sedan slutet av februari arbetat hemifrån Luleå. Jag blev tidigt ”kommenderad” att vara ”designated survivor” utanför Stockholm om mina chefskollegor skulle bli sjuka. Kontinuitetsplanering!
Detta gjorde att jag har kunnat följa vårtecknen på ett sätt som jag inte haft möjlighet till på länge. Hemortskänslan ökar när jag kan göra mina små ”nostalgitrippar” som jag skrivit om tidigare.
Jag vet inte hur ni tänker, men för mig är vårens storhet när naturen ”vaknar till”.
Tänk bara när vårfåglarna börjar komma tillbaka. Att redan i april börja ge sig ut till Ersnäs, Persöfjärden, Vitåfjärden. Platser efter kustlandet där isarna tidigt kryper tillbaka och skapar råkar där sjöfåglarna börjar landa. Eller litet senare Avan, Unbyn, Alvik, Råne älvdal där snön lämnar fälten, små vårsjöar bildas. Hur viktiga är inte de små tecknen för oss!
I helgen har jag för första gången kunnat gå en skogspromenad utan skidor. Visserligen blev jag sjöblöt om fötterna, men det gör inget när jag vet att jag kan komma hem och värma mig!
Tänk så mycket vi ändå kan glädja oss med. Inse vilken chans vi har att återupptäcka vårt land då rekommendationerna om inrikes resor så småningom lättas!
Till sist: I tidigare krönikor har jag ställt frågan om var den nya idén om vårt samhälle finns? Om hur vi kan ta tillvara de delar av vårt gemensamma bygge som varit bra, och tillsammans bygga vidare? Frågan har om möjligt blivit än mer aktuell. Det finns de som tror att vi i post-pandemitiderna, ska återvända till ”hur det var”. Men är det verkligen bra? Ska vi inte lära oss av det som skett?
För oss själva, för våra medmänniskor – och för den värld vi lever i?