Jag svär över den stängda gränsen

Ida Karkiainen (S), Haparanda, är riksdagsledamot och ledamot i riksdagens konstitutionsutskott.

Ida Karkiainen (S), Haparanda, är riksdagsledamot och ledamot i riksdagens konstitutionsutskott.

Ida Karkiainen (S), Haparanda, är riksdagsledamot och ledamot i riksdagens konstitutionsutskott.

Foto: Riksdagen

Gästkrönika2020-06-09 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det föddes en del tullbarn i Haparanda på 1980-talet. Jag är ett av dem.

Jag minns den storslagna tullbyggnaden. Den stora entrén, det mutterformade bevakningsrummet och glasskåpet med underliga fynd, såsom ormskinn och elfenben.

År 1995 gick Sverige med i EU. Tullverksamheten drogs ner och gränsen blev friare. 

Jag tänkte aldrig på Finland när jag var liten. Att det var ett annat land alltså. Torneå var en del av Haparanda och tvärtom.

Sedan gränsen drogs 1809 har vi i Tornedalen försökt utplåna den. Vårt folk har alltid samarbetat, hjälpts åt och varit beroende av varandra. 

Tydligast syns det mellan Haparanda och Torneå där samarbeten utvecklats i många former. 

Så sent som för exakt ett år sedan invigde vi ytterligare en bro mellan våra länder. Vi arrangerar evenemang tillsammans, har gemensamma skolor och använder varandras idrottsanläggningar. Vi kan bo i Haparanda och arbeta i Torneå.

Det här samarbetet är unikt, och något som jag berättar om med stolthet. Vår öppna gräns är vår styrka som gör att regionen blir uppmärksammad internationellt. En nationsgräns som inte är kantad av taggtråd och beväpnade vakter. 

Det kan jag tyvärr inte stoltsera med idag. Vi har förvisso ingen taggtråd, men på grund av coronapandemin har Finland infört gränsrestriktioner och sedan den 19 mars har ett kravallstaket installerats mitt på Victoriatorget, Haparandas och Torneås gemensamma torg. 

Tänk er en tillfällig Berlinmur. Jag svär över den. På tre månader har jag inte varit i Torneå, min andra stadshalva.

Misstolka mig inte, jag hyser stor respekt för Finlands beslut. Men jag gör analysen att coronapandemin visar hur vi fastnar i vad som händer i huvudstäderna, och baserar beslut på det. 

Att stänga landsgränsen är något som kan betraktas som en ganska enkel sak från både Helsingfors och Stockholm. Men vi som bor och lever här vet vilka enorma konsekvenser det medför. Kommer jag våga söka arbete på andra sidan gränsen? Eller bo? Riskerar den misstänksamhet som skapas mellan människor försvåra för samarbetet under lång tid framöver?

Jag tror precis som flera andra aktörer – att vi behöver vara ett undantagsområde. Vi gränsbor lever under speciella förhållanden, och dessa måste beslutsfattare i Stockholm och Helsingfors se och erkänna.

Kravallstaketet är tillfälligt, och när det försvinner ska vi fortsätta bygga bort gränshinder igen. Men låt mig vara tydlig på en punkt. I ishockey håller vi gränsen fortsatt skarp.