Stefan Löfven har till synes gjort det omöjliga, han har lett Sverige under mycket turbulenta år. Med stort tålamod, skicklig förhandlingsförmåga och en vilja att hitta största möjliga samförstånd i varje sakfråga har han lyckats genomföra mycket socialdemokratisk politik.
Han har vunnit två val, knäckt Alliansen och har dessutom hållit radikalnationalistiska SD borta från all form av inflytande under snart två mandatperioder.
Löfven har hållit på med politik sen han var 13 år. Samtidigt har han alltid haft en stark förankring i arbetslivet. Att han arbetat som svetsare mellan 1979-1995 innan han blev heltidsanställd på IF Metall är förtroendeingivande.
Han är som du och jag, han har arbetat, han är en löntagare. När han valdes till partiledare hånades han av högern för att vara ”svetsar´n”, ett öppet förakt för arbetarklassen, hans arbetarbakgrund förlöjligades.
Han är ingen broiler som alltid haft som högsta dröm att bli toppolitiker, han är arbetaren från Örnsköldsvik, fosterbarnet som genom hårt arbete och stort engagemang blev statsminister.
Han är den partiledare som kanske bäst känner till den verklighet som de flesta svenskar ändå lever i, den som känns äkta. Hans bakgrund och erfarenheter är hans styrka, han är skomakaren som inte blev vid sin läst, något som provocerat den politiska eliten inom högern.
Med det sagt, jag förstår hans beslut. Jag har ”bara” hållit på med politik i 11 år, varav de senaste sju i kommunledningen.
Jag kan aldrig jämföra min erfarenhet med ett statsråds eller för den delen en statsministers men jag har en viss förståelse för den arbetsbelastning som politiker på hög nivå lever med, den närvaro och skärpa som krävs och vilken energi det tar.
Att Löfven i detta läge, på sina villkor, väljer att kliva av och ge en efterträdare tiden att etablera sig är begripligt och klokt. Han har gett merparten av sitt liv till arbetarrörelsen varav de senaste 10 åren på allra högsta nivå, han har satt partiets och landets bästa främst, alltid.
Nu tar processen vid att hitta hans ersättare. Och jag, liksom många andra, känner att det är dags för en kvinna. Arbetarrörelsen drev fram allmän och lika rösträtt för män och kvinnor och har gjort mer för jämställdheten i Sverige än något annat parti.
Symboliken i att vårt lands första kvinnliga statsminister skulle komma från socialdemokratin går inte att understryka nog.