Glöm inte skolan, skrev Lina Stenberg under nyårshelgen på denna plats.
Decemberöverenskommelsen öppnande för ett samtal om gemensam politik för försvar och säkerhet, pensioner och energi. Det är förståeligt att infrastruktur och skola inte kom med i en så snabb uppgörelse. Men skolan är ändock den viktigaste politiska frågan idag, enligt demokratins högsta auktoritet, väljarna.
Krisen inom skolan är så komplicerad att den måste lösas långsiktigt helst inom denna valperiod i dialog mellan alla inblandade.
Björklunds skolkommission med internationella forskare kan vara en del i arbetet men räcker absolut inte.
1. För att möta ojämlikheten i skolan behövs hjälp till föräldrar och elever som inte fått den typ av kulturella kapital som räknas i skolan och därför måste de vara med. De är dessutom den största intressenten och med den högsta motivationen.
2. Näringsliv och samhälle måste involveras. Det är de som skall göra samhällsnytta och kommersiell framgång av de resurser som skapas i skolan i form av kunskap, kreativitet, kultur och solidaritet hos framtidens medborgare.
3: Lärandets och skolgolvens arbetskraft inkluderande alla från BVC till professorer på universiteten måste vara med för att få med praktiken. Utbildning för yrkesidentitet, bildning för kulturell identitet och folkbildning för samhällsmedborgaridentitet är vad det samlade lärandet kan ge och därmed vara den spjutspets in i framtiden som skolan måste vara. Samhällets och teknikens utveckling måste tas med i förutsättningen för skolutvecklingen. Programmerings- och datakunskaper borde vara självklara i morgondagens skola.
Forskarbloggen ”Skolöverstyrelsen.se” (bestående av några av Sveriges bästa forskare) skriver om perspektivet för en möjlig blocköverskridande skolkommission:
”Genom jämförelser över tid finns det utrymme för att uttala sig om kunskapsbrister i termer av försämring. Denna problembeskrivning skapar nästan oundvikligen en viss typ av tillbakablickande lösningsstrategi. Om något har försämrats, bör vi rimligen försöka att återuppliva detta något som gjorde att vi tidigare presterade så mycket bättre. Denna lösningsstrategi behöver inte i sak vara felaktig, men den har en blind fläck: den ser inte framtiden. Synliggörandet av försämring tenderar att osynliggöra frågan om vilka kunskaper vi tror oss behöva i framtiden.”
Kunde 1946 års skolkommission skapa en av världens bästa och mest jämlika skolor i nittonhundratalets industrisamhälle borde detta sekels politiker klara att göra samma sak i tvåtusentalets kunskaps- och informationssamhälle.
Några bronsmedaljer nöjer vi oss inte med.