Bolsjevikerna i spetsen för arbetarna och soldaterna grep den politiska makten i Ryssland och placerade den i sovjeternas händer, skriver John Reed i klassikern ”Tio dagar som skakade världen”.
Hungersnöd och krigströtthet upprorens år 1917 förklarar omvälvningen. Februarirevolutionen samma år hade störtat tsarväldet, stödd av kvinnors massdemonstration på kvinnodagen och gett nya förhoppningar.
Första världskrigets meningslösa dödande fortsatte. Bolsjevikernas löfte om separatfred med Tyskland blev utslagsgivande för en ny revolution. Det var en revolution uppifrån som samlade kanske en halv miljon människor på Petersburgs gator.
Revolutionen ingav hopp från början, skriver t o m Tage Erlander i sina memoarer. Det grusades snart. I januari 1918 infördes proletariatets centralistiska diktatur, benämnd marxism-leninismen.
Dödsstraff återinfördes, liksom personkult, repressaliesystem och Gulagsamhället.
Lenin var väl så grym som Stalin, menar författaren Stig Fredrikson. Ett inbördeskrig pågick 1918-1921 och Sovjetväldet utvidgades.
Samtidigt hägrade drömmen om ”den första staten i världen där arbetarna styrde själva”. Lågkonjukturen på 1920-talet lockade gruvarbetare från Malmfälten och andra att emigrera till Karelen för att delta i uppbyggnaden av arbetarstaten i norr och i öster.
Det slutade i en ände med förskräckelse för många som hamnade i arbetsläger, fängslades, försvann eller avrättades. Sovjetiska kommunistdiktaturen är den enda kraft som tagit svenska kommunister av daga.
Revolutionen hade svåra födslovåndor och svårfattbara umbäranden under ”det stora fosterländska kriget” 1941-1945.
Det legitimerar inte paranoide Josef Stalins utrensningar, angiverisamhälle och terror som skördade mångmiljontals döda Sovjetmedborgare och minoriteter.
Gav då Sovjetsamhället något positivt med sig utöver fler i arbete och ett jämlikhetsideal? På ett seminarium i Stockholms ABF-hus pekades på utbildning åt alla, progessiv social-, familje- och kvinnopolitik signerad Alexandra Kollontai på 1920-talet och en spännande, experimenterande kultur under samma decennium.
Till slut bar ändå Sovjetsystemet ett inneboende frö till sin egen undergång, som Hjalmar Branting sa.
Gorbatjovs ambition till förändring genom glasnost och perestrojka uppskattades mera utomlands än av egna medborgarna. De såg sig mera i behov av bröd än demokrati.
Revolutionen var negativ, förstörde en gryende industristat, men ryssar har inte varit förberedda på demokrati, bedömer en rysk medborgare.