Nyligen presenterade LO siffror på oron för privatekonomin bland LO-förbundens medlemmar. Den är stor. Nära åtta av tio oroar sig.
Samtidigt läser vi om rekordvinster för storföretag. Ica är en av jättarna som skär guld med täljkniv. Personalkostnaderna ökar inte alls i samma takt som prishöjningarna och vinsten däremellan hamnar i ägarnas fickor. Smidigt, men omoraliskt i denna tuffa ekonomiska situation där bördorna måste delas av alla.
Regeringsförklaringen ger egentligen fler frågor än svar. Positivt är att a-kassan inte sänks, men den behöver egentligen stärkas.
Taket är för lågt och långtidsarbetslösa behöver ett bättre skydd. De är några av de som drabbas absolut hårdast av den ekonomiska krisen.
Bemanningskrisen i välfärden verkar regeringen inte intresserade av att ta tag i. Det kan man förstå, det är en väldigt svår fråga. Skolor som stängs på grund av personalbrist, underbemannade sjukhus och anställda som går från välfärdsyrkena till jobb med bättre villkor i industrin. Vi får sämre kvalitet i välfärden och sämre arbetsmiljö för de som arbetar där.
Utan fungerande omsorg, skola, sjukvård, kollektivtrafik fungerar inte vårt samhälle. Välfärden måste få mer resurser, en syn som delas av Sveriges Kommuner och Regioner, där den moderata ordföranden sågar sin partiordförandes symbolpolitik.
Samtidigt vill regeringen kraftigt strama åt invandringen. Ordning och reda ska råda och reformerna om arbetskraftsinvandring är välkomna, men förmodligen otillräckliga.
Men man glömmer de rekryteringsbehov som finns nu och på sikt. Både inom välfärden och i stora delar av näringslivet. Var finns arbetsmarknadspolitiken? Och var finns den klassiska synen på integration och svenskhet? Att de som arbetar och gör rätt för sig är en tillgång för Sverige, och att de behövs. I välfärden och i hela arbetslivet.
Jag vill också peka på de mörkare avsnitten i regeringsförklaringen. Avsnitt som pekar ut, delar upp och misstänkliggör stora delar av LO-förbundens medlemmar.
Offentligt anställda ska tvingas bli angivare istället för att fokusera på behoven inom verksamheten.
Utökade inre utlänningskontroller, som senast de var aktuella ledde till att svenska medborgare med annan hudfärg än vit trakasserades på väg till och från jobbet.
Ett allmänt misstänkliggörande av alla utan pursvensk bakgrund är i grunden ett allvarligt hot mot den enighet och insikt i att alla som arbetar har gemensamma intressen. En splittring som ger ett kallare och hårdare Sverige.
En utveckling LO aldrig kommer acceptera.