Jag vet inte om ni minns det – men år 2008 såg den borgerliga regeringen över antalet tingsrätter i landet. Förslaget var att två av tre tingsrätter i Norrbotten skulle läggas ner.
Efter en rundresa i länet skrotades planerna, anledningen var de långa avstånden. Det var förmodligen lärorikt att åka upp och göra en sådan resa. Det hade fler centraliseringsivrare behövt göra.
Olov Abrahamsson redogjorde förtjänstfullt för detta i sin ledarkrönika den 21 januari.
Tankar på hur vår offentliga verksamhet bäst ska organiseras har pendlat genom historien. Kortfattat kan sägas dominerade decentralisering på 80-talet, medan 00-talet dominerats av centralisering.
Var står vi idag? Att samhället blivit mer digitalt har inneburit att vi kan göra många ärenden själva via nätet, vilket motiverat myndigheter att minska på lokalkontoren.
Det är rimligt, men det har också skapat motreaktioner. Jag vet hur det känns i samhället när myndighetsskyltar skruvas ner och det lokala kontoret stängts.
När viktiga arbetstillfällen som breddar den lokala arbetsmarknaden försvinner kan också känslor om att staten inte bryr sig om hela Sverige dröja sig kvar.
Därför har det varit en tydlig inriktning för regeringen sedan 2014 att göra upp med centraliseringarna.
Det har inte varit lätt, att flytta myndigheter innebär stora utmaningar. Socialdemokratin har dock aldrig gett upp inför svåra uppgifter.
Förutom omlokaliseringar och etableringen av nya myndigheter utanför Stockholm stärker regeringen den statliga närvaron genom bland annat utbyggnaden av Försvarsmakten, Kriminalvården och Polismyndigheten.
I år står vi inför en historisk utbyggnad av statliga servicekontor. En närvarande stat i hela vårt land är också en viktig del i det politiska arbetet att vända på varenda sten för att bryta segregationen och knäcka brottsligheten.
Regeringen avser att fortsätta stärka den statliga närvaron över landet, som civilminister är det en av mina viktigaste uppgifter.