”Man kan fly från nästan alla grannskap. Men det globala grannskapet är det enda grannskap vi inte kan fly ifrån. Och människors beroende av varandra världen över ökar dramatiskt. Det är strutspolitik att inbilla sig att man inte behöver bry sig om de globala problemen.”
Så kommenterade Ingvar Carlsson FN-rapporten ”Vårt globala grannskap” som han själv var med och skrev i mitten av 1990-talet. I rapporten presenterades en rad förslag i syfte att stärka det internationella samarbetet, grundade i insikten om att alla världens länder är beroende av varandra, att framtidens globala utmaningar skulle kräva gemensamma lösningar.
Beklagligt nog är det just strutspolitik den nya regeringen ägnar sig åt och när Sveriges nya utrikesminister Tobias Billström ombeds välja slogan för Sveriges utrikespolitik blir svaret ”goda grannar”. Men grannskapet är snävt och inbegriper i Billströms värld endast ”närområdet”.
Ett ökat fokus på närområdet må vara självklart efter Putins invasion av Ukraina men räcker inte långt i vår sammankopplade värld.
Det ryska invasionskriget är inte enbart en fråga om att återta ”förlorat territorium” utan lika mycket om att skapa en ny, auktoritär världsordning.
Krigets påverkan är global. Ökade energi- och drivmedelspriser, inflation och höga livsmedelspriser leder till ökad fattigdom och hunger långt bortom Europas gränser.
Klimatkrisen vet heller inga gränser. Under den pågående klimatkonferensen COP27 i Egypten kräver fattiga länder att en global fond för klimatskadestånd upprättas. Trots att det är den rika delen av världen som orsakat klimatförändringarna och byggt sitt välstånd på fossila utsläpp är det de fattiga länderna som drabbas mest av dess konsekvenser.
Deras möjligheter att ersätta de bönder som får sina skördar förstörda, de människor som förlorar sina hus i vattenmassorna efter skyfall eller på grund av höjda vattennivåer är mycket begränsade. De lämnas i utsatthet och fattigdom.
Men svenska regeringen säger blankt nej till den typen av global fond och menar att vi genom det svenska biståndet redan bidrar tillräckligt.
Samtidigt sänker regeringen just biståndet, låter världens fattiga stå för notan för ett ökat fokus på närområdet och minskar både de svenska klimatambitionerna och stödet till FN. Ett agerande helt utan insikt om att vårt grannskap är globalt.
Osolidariska strutsar är inga goda grannar och i förlängningen riskerar det att påverka Sveriges anseende och globala ställning – både i närområdet och det globala grannskapet.