Arbetslösheten skenar i coronakrisens spår. Under våren har vi sett en anstormning av arbetslösa till Arbetsförmedlingen. Nu är 431 000 inskrivna, 97 000 fler än i fjol. Det ger en arbetslöshet på 8,4 procent.
Och ännu syns inget ljus i tunneln. Inflödet kommer fortsätta i takt med att uppsägningstider löper ut och fler konkursansökningar godkänns. Hur hög arbetslösheten blir är omöjligt att förutspå, men säkert är att vi står inför den tuffaste utmaningen på decennier.
Regeringen och stödpartierna har presenterat flera viktiga krisåtgärder. Och strategin att försöka rädda så många företag och jobb som möjligt har fungerat.
Konjunkturinstitutet bedömer att arbetslösheten hade stigit till 15 procent utan korttidspermitteringarna.
Men trots åtgärderna kommer alla företag och jobb inte kunna räddas. Många kommer dessvärre aldrig tillbaka.
Coronakrisen påskyndar strukturomvandlingen och ställer större krav på arbetstagarnas omställningsförmåga. Tusentals kommer att behöva uppgradera sina kunskaper, men också skolas om till helt nya yrken.
Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken är inte rustad för detta. Mångmiljardbesparingarna under 2019, orsakade av M:s och KD:s servettbudget, borde aldrig ha genomförts.
Detsamma gäller privatiseringen av Arbetsförmedlingen som C drev igenom i Januariavtalet. På grund av underskottet på arbetsförmedlare befarar myndigheten att flera miljarder i programmedel kommer att lämnas tillbaka.
När arbetsmarknadspolitiken är svag måste utbildningspolitiken kliva fram. Det är läge för utbildningssatsningar!
Viktiga steg har redan tagits. Antalet utbildningsplatser på alla nivåer i det reguljära utbildningssystemet har byggts ut, inklusive lovskola och korta högskolekurser. Dessutom har kravet på medfinansiering från kommunerna för yrkesvux slopats.
Det är välkommet – men fortfarande saknas den viktigaste pusselbiten. För att den som blir arbetslös verkligen ska vilja ta en av alla nya utbildningsplatser, utan att behöva sälja sin bil eller bostad, behövs en generös studiefinansiering. Det kostar, men alternativet är värre.
Det är smartare att stärka arbetskraftens humankapital under denna svåra tid än att bara betala ut A-kassa tills vi får bättre dagar.
Regeringen Persson insåg detta under 90-talskrisen och införde ett särskilt utbildningsbidrag i nivå med A-kassan.
Nu skenar arbetslösheten igen, denna gång på grund av en djävulsk pandemi. Det återstår att se om Januaripartierna är lika snabbfotade som Göran Persson var för 20 år sedan.