Kvinnor gör allt rätt och gjorde det redan som flickor. Vi går på lektionerna, vi pluggar till proven, vi skaffar nära och kära relationer, vi får bra betyg, vi pluggar vidare, vi tar hand om våra hem, vi följer dieter, vi tränar, vi tar på oss ansiktsmask, vi uppsöker vården om vi får sjukdomssymptom, vi följer trafikregler, vi betalar skatt, vi visar framfötterna, vi slår inte våra män, vi lagar mat, vi tar hand om våra barn, vi tar hand om våra föräldrar, vi upprätthåller våra nära relationer, vi jobbar, vi handlar matvaror, vi planterar blommor och vi försöker emellanåt komma ihåg att meditera också. Vi föder barn.
Inte alla kvinnor, säger du då. Nej, svarar jag, förstås inte alla kvinnor och inte hela tiden. Men kvinnor som grupp.
Betalar det sig då, det här att göra allt rätt? Givetvis inte – om vi ska diskutera ekonomi. Ska vi istället diskutera makt och inflytande så blir utbetalningen mycket skral också där.
Nu ställer sig vän av ordning frågan om det kanske åtminstone inom vården, där det ju främst arbetar kvinnor, åtminstone lönar sig att vara kvinna?
Kvinnor uppsöker snabbare sjukvården än män, när vi får allvarliga sjukdomssymptom som kräver vård. Ändå får män bättre vård när de väl tar kontakt med vården. Kvinnors symptom tas inte på allvar och kvinnor tas inte på allvar.
Kvinnor som fött barn informerar kvinnor som ska föda barn om att de efteråt aldrig mer kan hoppa studsmatta, att kvinnokroppen efter förlossning är skadat gods och att det bara är så.
Vi förväntas leva med läckande blåsa, tarm och avslitna muskler – priset vi betalar med våra kroppar för att det bara är så. Vi ska genomlida smärtsamma förlossningar som inte bara gör ont, utan också riskerar att trasa sönder oss för livet, för att det bara är så.
Ingenting är som det är bara av en slump. Det betyder också att det går att ändra på. Det är också vår skyldighet att göra. Det är inte rimligt, rättvist eller rationellt att en grupp i samhället ständigt ska få kämpa för att få sina behov tillgodosedda – och att den gruppen är så stor så den utgör hälften av befolkningen. Det är dags att sjukvårdspolitiken blir jämställd, för de som uppsöker vården och för de som tillhandahåller den. Vi kan inte ta antingen eller – vi måste ha både och. Det är dags nu.
Vi måste satsa på förlossningsvården, vi måste förbättra psykiatrin och vi måste leverera schyssta villkor till alla de kvinnor som varje dag sliter med sina kroppar för att våra kroppar ska hålla lite till. Det är dags nu.