Palmehatet, jämlikheten och SSU Vittangi

Kjell Rautio är välfärdsutredare hos Landsorganisationen (LO). Han är uppvuxen i byn Vittangi i Kiruna kommun.

Kjell Rautio är välfärdsutredare hos Landsorganisationen (LO). Han är uppvuxen i byn Vittangi i Kiruna kommun.

Kjell Rautio är välfärdsutredare hos Landsorganisationen (LO). Han är uppvuxen i byn Vittangi i Kiruna kommun.

Foto: Olov Abrahamsson

Gästkrönika2020-06-16 06:03
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I förra veckan höll Palmeutredningen presskonferens. 

Tyvärr framkom inte mycket nytt. Ingen ny teknisk bevisning. Inget mordvapen. 

Mellan raderna i det åklagaren Krister Petersson sade fanns en tydlig indignation över hur utredningen skötts tidigare. 

Det åklagaren, på grund av rådande bevisläge, kunde göra var en samlad analys av det material man genom åren samlat in. Av detta drog han slutsatser och pekade ut den han misstänker är Olof Palmes mördare: en numera avliden tjänsteman vid försäkringsbolaget Skandia, som vid den aktuella tidpunkten bodde i Täby och suttit i kommunfullmäktige för Moderaterna. 

Jag har naturligtvis inte den juridiska kompetens som krävs för att värdera hållfastheten i Peterssons slutsatser.

Däremot har jag, liksom många andra i min generation, ett personligt förhållande till Olof Palme. 

Jag minns exempelvis valrörelsen 1982, när jag och några vänner i SSU-Vittangi satt och tittade på den avslutande valdebatten. 

Palmes berättelse om varför han blev demokratisk socialist gick rakt in i våra hjärtan. När han beskrev hur arbetarrörelsen, med sociala reformer och jämlikhetspolitik, lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet kände vi närhet till våra rötter och våra föräldrars livshistoria. 

När Palme riktade in sin socialistiska analysförmåga mot kapitalismens rovdrift och sitt demokratiska patos mot kommunismens ofrihet kände vi oss delaktiga i en bred och progressiv folkrörelse. 

Socialdemokratin angick oss. Palme formulerade kärnan i vår politiska drivkraft. 

Där och då i min barndomsby, men framför allt senare i livet, har jag naturligtvis också mött helt andra känslor till Olof Palme. Där fanns även ett besinningslöst hat. Jag har ibland funderat över vad som låg bakom detta. 

 Visst kan Palmes personlighet och sociala bakgrund ha spelat in. Det är väldokumenterat att delar av överklassen upplevde honom som klassförrädare. 

Andra tyckte han, ”intelligensaristokraten”, var allt för arrogant mot den sävligare bonden Torbjörn Fälldin. Men för mig räcker inte detta som förklaring. Jag tror också det finns en strukturell förklaring till hatet som är kopplad till Palmes enastående förmåga att formulera det som är själva kärnan i arbetarrörelsens strävan, nämligen jämlikhetstanken. 

För den som är privilegierad kan välformulerade krav på jämlikhet upplevas som förtryck. För de missgynnade är däremot jämlikhet en förutsättning för frihet. 

Kan det vara därför Olof Palme var så hatad av borgerligheten och så omtyckt av oss arbetarungar i SSU Vittangi?