Vid årsskiften påminns vi om nya ord som tillkommit under det gånga året.
Ett av de nya orden under 2022 är ”smygflation”, myntat av German Bender på Arena Idé. Ordet beskriver fenomenet när företag drar nytta av den stigande inflationen för att i smyg höja priserna mer än deras kostnader ökar och på så sätt höja sina vinstmarginaler.
Strax före årsskiftet uppmärksammade LO-ekonomen Thomas Carlén att ”under det senaste året har stigande kostnader – inte minst för energi, drivmedel och livsmedel – gått hand i hand med ökade vinster i näringslivet som helhet, vilket betyder att företagen har rullat över kostnadsökningarna, och möjligen mer därtill, på konsumenterna och bidragit till ökad inflation."
Carlén ställer en retorisk fråga: ”Kanske borde vi diskutera riskerna med en pris-vinstspiral snarare än en pris-lönespiral?”
En högst relevant fråga nu när storföretagen signalerar om stora aktieutdelningar till sina ägare. Men eftersom klassintresset väldigt sällan ljuger kan vi utgå ifrån att arbetsgivarorganisationerna kommer att göra allt som står i deras makt för att undvika frågan.
Samtidigt som nya ord föds uppmärksammas ibland gamla. Ett ord som möjligen kommer att få ökad uppmärksamhet är kakistokrati. Nej, det handlar naturligtvis inte om en kaka extra till kaffet.
Kakistokrati är ett gammalt grekiskt begrepp som betyder ”styre av de sämsta och minst kvalificerade”.
I DN strax efter årsskiftet skriver Björn Wiman om vad som händer när de bästa saknar övertygelse och de sämsta fylls av intensiv passion: ”Fylld av falukorvar och faktaförnekelse kapade det gångna årets valrörelse alla förankringar till verkligheten”.
Vad som i slutändan blir utfallet när det gäller bedömningen av de styrandes lämplighet och relationen mellan priser, löner och vinster är inte givet. Med våra ordval kan vi inte bara förtrycka, dölja och förnedra utan också förklara, befria och förändra.
Klass- och könskampen utspelas i språket. Men klass- och könsmakt märks också i ögonkast, beröringar, stresshormoner och förslitningsskador. Språk, men inga ord.
I en demokrati är orden och språket de verktyg som står oss till buds för att avslöja kakistokrater, dolda särintressen och faktaförnekare.
Att synliggöra ojämlikheter och populistisk retorik är folkbildningens främsta uppgift och en del av den demokratiska klasskampen. Vilka nya ord som skapas och vilka gamla som uppmärksammas beror ytterst på i vilken grad vi lyckas färgsätta språket med jämlikhetstankens och humanismens grundvärderingar.