Vi lever i prövningarnas tid. En världsomfattande pandemi rubbar våra cirklar och utesluter mycket av normalitet i våra liv. Humöret är inte på topp alla dagar. 

Somliga ser ljuset i tunneln, andra är som jag och tänker att det är tåget som kommer. Vetenskapen vet att fler pandemier väntar runt hörnet. Nej, man skrattar inte ihjäl sig.

Men hur tacklar vi ovisshet och oro? Det varierar högst betänkligt. Jag reflekterar över det när allt skäll, spott och spe väller fram över höga beslutsfattare. 

Det är på sina håll ingen måtta på moralismen. För att inte tala om dubbelmoralen: mina skäl är alltid mer giltiga än dina, helt enkelt därför att jag känner till de egna bevekelsegrunderna men vet intet om någon annans.

Å ena sidan vill vi ha en statsminister som är som vi, som har koll på vad en mjölkliter kostar och inte omger sig med ett hov av undersåtar som tar hand om alla vardagsbestyr. Vi gillar det! Stefan är i stor utsträckning som folk är mest. 

Men ve och fy om statsministern gör ärenden på egen hand under pågående pandemi. Detta oavsett om det förelåg någon egentlig risk för smitta med butiksbesöket. 

Jag trodde i min enfald att det viktiga är hur och när, på vilket sätt vi gör våra ärenden. För ärligt talat – vi gör alla avsteg från rekommendationerna. Vi är bara människor och måste på nåt sätt få livet att fungera även i ett undantagstillstånd.

Vet vi överhuvudtaget något om bevekelsegrunderna för Dan Eliassons julbesök hos sin dotter? Tänk om det fanns en bakomliggande orsak som skulle vara giltig för vem-som-helst av oss. Bara tänk tanken… 

Jag försvarar inte generaldirektörens alla förehavanden, eftersom jag inte ens har koll på dem. Det är moralismen och dubbelmoralen i kritiken jag vill åt, det oroande i snabbheten att döma och fördöma.

Här är mina bekännelser: Under pågående pandemi har jag ätit på restaurang, rest till Stockholm och Malmö, bjudit hem vänner på middag och handlat på Åhléns – och allt det här kommer jag att göra igen. 

Jag hävdar att det skett med bibehållet avstånd och förstånd.

Hur ska vi bäst rusta oss för den långsiktiga uthållighet som denna – och framtida – pandemier kräver av oss? Jag rekommenderar att vi lyssnar på Sonya Hedenbratt, den mjuktjazziga göteborgsstämman om ni minns…

”Låt hjärtat va med
Allt du gör beror på det
När du tycker nånting kommit på glid
Då är det tid att le
För än finns det hopp
Än går jorden i sitt lopp
Ingenting är fullt så fel som du tror
Så syster och bror, hys hopp”