Hur kan man förstå den tid man lever i när man lever mitt i den?
När man lämnar barnen på förskolan, hastar till jobbet och sedan är det plötsligt kväll och inte heller idag hann man med allt man borde. När man är för trött för något annat än att fastna framför tv:n eller i mobiltelefonens förtrollande värld. När tanken på morgondagen är överväldigande och tanken på en framtidsplanering knappast ens nuddar vid medvetandets gräns.
Dörrarna öppnas och vi får inta våra platser.
På scenen kliver skådespelarna in i den ordning manuset bestämt och agerar i enlighet med lång tids träning och repetition. En berättelse tar form framför våra ögon och tankarna på vardagsbestyr börjar bli alltmer avlägsna.
Samtiden målas upp med noga avvägda ord och med en precision som är så exakt att den känns spontan.
Efteråt pratar vi. Vad fick vi uppleva tillsammans i teatermörkret och vad fick det oss att känna?
Stämmer ensemblens analys eller vill vi lägga till något? Tanken får fara fritt och hoppa mellan oss två i dialog. En lätthet i stegen, en nacke som inte är lika stel.
För en stund är vi inte effektiva och ekorrar i ett hjul, vi har uppgraderats till människor med själ och smärta, längtan ochångest, hjärta och lust.
Om vi inte får detta, sprudlande hjärtan och pirriga hjärnor - vad ska vi då ens med detta liv till? En enda lång färd mot den eviga natten och sedan är allt slut?
Vi kan packa dagarna fulla av nyttigheter men vi kan inte förstå vår omvärld eller hitta energin till att träffa våra vänner.
Vi behöver kulturen, som vi alltid behövt den, och vi behöver kulturskapare som fritt får tillverka vår verklighetsflykt eller verklighetsförankring. Vi behöver mer än tillsvidareanställningar och bostadsrätter. Vi behöver innehållet som fyller våra liv.
Vi promenerar hemåt efter föreställningen, två livskamrater, och nog tror jag att vi orkar föris-jobb-tvätt-logistiken ännu ett tag till.