Joe Biden vann. Och demokratiskt sinnade västerlänningar drar en suck av lättnad. En av de tydligaste inrikespolitiska skiljelinjerna mellan demokrater och republikaner är värdefrågor, som kärnfamiljsidealet och kvinnors och minoriteters rättigheter. 

Där finns paralleller till svensk politik som är högaktuella och går ända in i ditt vardagsrum. 

Hemmafrupolitiken, hbtq-motståndet och kärnfamiljsidealet återfinns i Sverige hos KD och SD. Men kärnfamiljen är bara en kulturell konstruktion, en norm, som i sig inte på något vis är överlägsen andra familjebildningar. 

Det finns ingen anledning att någon överhet ska lägga sig i vem du väljer att leva ihop med som dina närmaste. Det är tvärtom grundläggande att du är fri att välja det själv. 

Den friheten bygger på ditt oberoende. Därför är både rättigheter och socialförsäkringar skapade för individen i vår samhällsmodell. Så att dina barn kan studera även om du inte ensam har råd att bekosta deras utbildning, eller så att du har möjlighet att lämna din partner om det är vad du önskar, eller så att dina föräldrar inte blir beroende av dig när de börjar bli för gamla för att klara sig själv. 

Sverige är världens mest individualistiska land, säger de. Det är klart att i länder där tryggheten bygger på familjen är ensamhushållen färre än i länder som vårt, där tryggheten och därmed friheten bygger på individuella rättigheter. Men samtidigt som kärnfamiljen är en kulturell konstruktion är vårt behov av mellanmänsklig kontakt inte det. 

Det är djupt mänskligt och i högsta grad biologiskt och evolutionärt nedärvt. 

Långtidsforskning visar att det som avgör om människor känner lycka över sina liv är om de har bra relationer till andra. 

Ofrivillig ensamhet däremot, är ett gift. Så när covid, den uslingen, nu återkommer med full kraft, då krävs det att vi balanserar. Den där samhällsmodellen vi har gör människor fria och oberoende, men när vi inför restriktioner som medför distansarbete och isolering riskerar den också medföra att väldigt många blir hiskeligt ensamma. 

SVT återinför hallåor och regeringen skickar pengar till civilsamhällesorganisationer för att stödja deras arbete med att bryta äldres och utsattas ensamhet. Men nu behöver vi alla hjälpas åt att hålla i och hålla ut, att bryta upplevelsen av ensamhet. Och kan vi hitta nåt sätt att skapa en längtan för våra äldre, kollegor och föreningsaktiva att delta i nästa skärmmöte? 

Kanske kan det hjälpa om vi ser skärmmötet som att det är lite som att bli inbjuden till en medmänniskas vardagsrum.