Regeringens minskade statsanslag till folkbildning är också en nedskärning på möjligheterna till bildning, demokratisk verksamhet och stöd för de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.
I höstas beslutade regeringen att skära ner på studieförbundens statsanslag med 500 miljoner kronor. Studieförbunden samlar tio olika typer av studieförbund, som alla bedriver många olika typer av verksamheter. Studiecirklar, kurser inom språk, dans och hjälp för att ta sig vidare till studier och jobb.
Nu börjar verkligheten bakom nedskärningarna synas. Här i Norrbotten har ABF:s musikhus i Luleå tvingats slå igen sina dörrar. Det var en plats där hjärtan som bultade i takt med musiken kunde samlas, där passionen för toner och ackord fick blomma fritt.
Nu tystnar istället ljudet av trummor och gitarrer.
Det här är också bara början, för de minskade statsanslagen kommer först att få full effekt år 2026.
Det kommer leda till färre studiecirklar som bryter äldres ensamhet, mindre verksamhet för de som står långt ifrån arbetsmarknaden och för funktionsnedsatta.
Enligt utbildningsminister Mats Persson (L) motiveras nedskärningarna med behovet av prioriteringar, där resurserna ska omfördelas till utbildningar som leder till “riktiga jobb”.
Samtidigt är det viktigt att reflektera över det paradoxala i situationen. Å ena sidan betonas vikten av utbildningar med tydlig koppling till arbetslivet. Å andra sidan utgör flera av studieförbunden en viktig del i att få fler att ta sig ut i arbetslivet eller fortsatta studier.
Studieförbunden, såsom ABF, har länge spelat en nyckelroll genom att tillhandahålla kurser för att invandrare ska lära sig svenska. En färdighet som är viktig för att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.
När flera människor samlades i Luleå för att protestera mot det minskade stödet till folkbildningen, var det bland annat två ukrainare, Hanna Honcharenko och Natalja Kharchenko, med och demonstrerade. För dem var studieförbunden inte bara en nyckel till det svenska språket utan också en väg in i det svenska samhället.
Det visar på att många av studieförbundens kurser är väsentliga för att ta sig in på arbetsmarknaden och i slutändan faktiskt leder till riktiga jobb.
Vi behöver också fråga oss själva om det enbart är det ekonomiska värdet av utbildningar som leder till “riktiga jobb” som vi bör prioritera?
Eller om det finns ett värde av utbildningar och kurser som bryter äldres och funktionsnedsattas ensamhet som många av studieförbundens utbildningar gör?