Norrbotten är bland det finaste som finns. Vi har något unikt som hela världen fascineras av och vill uppleva. Vi står dock inför stora utmaningar som kräver något annat än de enkla lösningar som ofta presenteras. 

Medelåldern i Norrbotten år 2019 var 44 år. De senaste 20 åren har den siffran stigit med fyra år och det dör fler människor än som föds. 

Hur i hela fridens dagar ska vi klara av att ha en fungerande skola, sjukvård och äldreomsorg när medelåldern drar iväg? Vem är det som ska jobba där? 

Ska vi tvinga människor att flytta hit till Norrbotten och vrida om armen på dem tills de tar jobb inom vissa yrken i framtiden? Eller pratar vi om någon slags sovjetisk lösning där vi tvångsförflyttar folk från övriga Sverige till Norrbotten? 

Under en lång tid har människor i glesbygden och avfolkningsorter känt att staten eller regionen tagit sin hand från dem. I många fall är det precis så, stora städer får stora satsningar och landsbygden får kalla handen. Inte minst här i Norrbotten där vi under de senaste åren haft en schvung och framtidsanda som många svea- och götalänningar inte har en aning om.

Här uppe lever vi i tron att de där stockholmarna någonstans där nere inte har en susning om oss här uppe. Vi raljerar ofta över de stora intäkterna de norrbottniska naturresurserna genererar till statskassan och den lilla återbäringen vi får tillbaka. I media matas vi med stockholmsnyheter och vi vet ohälsosamt mycket om ombyggnationerna vid Slussen i Stockholm. 

Vi ser stora vägprojekt bli verklighet i södra Sverige medan Norrbotniabanan aldrig verkar bli av. Många här uppe upplever att samhällskontraktet inte omfattar oss som inte bor mitt i centrum av alltings fokus.

Vi tröttnar på politikerna och letar efter någon annan att rösta på som vi tror ska ge oss det vi tycker att vi förtjänar. Vi vill också finnas med när statens pengar ska fördelas, vi vill också synas lite lagom i rutan på kvällsnyheterna. 

Det här är en rejäl utmaning men i debatten pratar vi mest om symptomen på problemet. Lösningen på utmaningen är dock inte att stänga gränser eller att stoppa människor från att flytta hit. 

Förutom den humanistiska och allmänt hederliga ståndpunkten att inte säga stopp till människor som flyr från krig och elände, finns också den själviska ståndpunkten att vi behöver få hit folk för att inte dö ut. 

Vi behöver hjälpas åt och vi behöver inse att vi inte är en liten självförsörjande koloni. Om vi inte skärper oss snart lär inte alla 14 norrbottniska kommuner finnas kvar längre.