Varför ska det vara lätt, när det kan vara svårt? Nåja, inget i EU:s förhandlingar om den nya långtidsbudgeten kan kallas lätt. 

Först tog ministerrådet väldigt lång tid på sig att enas. Länderna stod initialt långt från varandra och coronaviruset gjorde det inte enklare. Därefter skulle förslaget förhandlas med Europaparlamentet, och även där var ingångsvärdena väldigt olika.  

För några veckor sedan nåddes till slut en kompromiss, bara någon månad innan den nya budgeten skulle träda i kraft. 

Nu har det dock utvecklats till ett mycket ovanligt och besvärligt läge då Ungern, Polen och Slovenien lagt in veto mot budgetförslaget. 

Länderna vill inte ge EU möjligheter att ekonomiskt bestraffa ett medlemsland om det bryter mot rättsstatens principer. 

Det är på ett sätt lite glädjande, då det betyder att de uppfattar förslaget som ett hot mot deras möjligheter att styra t.ex. domstolarna politiskt, men självklart problematiskt då det riskerar att försena budgeten ytterligare. 

Lösningen ligger nu hos medlemsstaterna i ministerrådet. Europaparlamentet har gått med på den nuvarande kompromissen, och kommer inte att acceptera några uppmjukningar i skrivningarna om rättsstatens principer. 

Även om det brådskar så måste vi nu dra en absolut gräns för hur vi ser på demokrati och rättssäkerhet. 

Jag är någorlunda förhoppningsfull att vi kommer nå en lösning, främst då de tre vetoländerna är angelägna att ta del av budgeten och återhämtningspaket utan vidare förseningar.  

Situationen visar dock på problem med EU:s beslutsprocesser där enstaka stater kan blockera viktiga beslut. 

Vi måste reformera EU mot ett mer demokratiskt beslutsfattande och göra det möjligt att utesluta medlemsstater i liknande situationer. 

Idag räcker det med att två länder går emot en uteslutning för att den ska hindras. Att utesluta är sällan ett bra alternativ, men att möjligheten skulle finnas på riktigt tror jag skulle få en del regeringar att besinna sig. 

Den andra stora nyheten var ju annars investeringsplanerna för koldioxidfritt stål som LKAB presenterade. 

Investeringar i 400 miljarder och 40 000- 60 000 nya årsarbeten på 20 år. Det är i sig en revolution, men inget jämfört med den påverkan det kommer att få på världens övriga stålindustrier och koldioxidutsläpp.

Stort fokus kommer att riktas mot regionen, och nya möjligheter öppnas i de flesta branscher, inte minst kommer Luleå Tekniska Universitet beredas nya möjligheter med sina kunskaper inom området. 

Norra Sverige är där det skall vara, längst fram!