Min pappa försvinner just nu i snabbt tempo in i den dimma som Alzheimers sjukdom skapar i hans huvud. Han är 87 år och har levt ett bra liv med tre barn, fem barnbarn och gift med samma fru i över 50 år.
Just nu är han på gott humör, pigg och nyfiken. Samtidigt är han helt omedveten om vad som pågår runt omkring honom.
Demenssjukdomar brukar kallas de anhörigas sjukdom och jag får uppleva det nu.
Min mamma får uppleva det ännu mer. Under min julledighet har jag varit hemma hos mina föräldrar och hjälpt till. Fått visa min pappa var toaletten är i huset han där han bott i 44 år. Fått förklara att han är min pappa gång på gång. Fått lyssna på meänkieli när han glömmer det svenska språket.
Och då och då har han, min vanliga pappa, varit tillbaka och berättat något från sitt liv som faktiskt varit på riktigt. Som när han såg kaffekvarnen från farmors affär och berättade om hur kvarnen blev hans. Men nästa stund är han borta igen, utan någon kännedom om varken mig eller sin mamma.
Det är en plågsam resa att stå bredvid och se sjukdomen långsamt sudda ut vad som var han. Vetskapen att han finns där, men samtidigt inte gör det påverkar mig.
Det finns mer än 150 000 personer i Sverige som lever med en demenssjukdom, så jag är långt ifrån den enda som är anhörig till en sjuk. Antalet sjuka tros öka, fler och fler lever längre och hinner bli sjuka under sin livstid. Antalet anhöriga kommer öka ännu mer.
När demenssjukdomar slår till, blir det uppenbart att vi behöver ett samhälle med en stark välfärd. Anhöriga drar ett enormt stort lass för att ta hand om den de älskar, men för det flesta behövs stödet från samhället för eller senare. För att livet ska fungera för en dement behövs omsorg, ofta först avlastning, hemtjänst och dagverksamhet, senare även plats på ett särskilt boende. Den kommunala omsorgen är den som gör att både den demente och dess anhöriga får ett värdigt liv även när sjukdomens grepp hårdnar.
Det kommer aldrig bli lätt för anhöriga att se sina älskade försvinna in i sjukdomen, men det måste finnas ett samhälle som är beredd att gå in och stötta.
De senaste dagarna med min pappa har påmint mig om varför jag valde att bli politiker. Jag tror så starkt på ett samhälle där vi gemensamt tar ansvar för att alla människor färdas väl genom livet. På att vi skapar tillväxt och utveckling där människor kan förverkliga sina drömmar, samtidigt som vi skapar utbildning och omsorg för de som behöver det.
Jag kommer fortsätta kämpa för en stark välfärd genom hela livet.