Vi har ett ansvar att värna om varandra. Tyvärr far en del äldre illa och lämnas åt sitt öde. Politik handlar om att vilja och att välja. Barnen, vår framtid och våra gamla som byggt samhället bör få mer uppmärksamhet, det måste vi råd med.
När jag flyttade tillbaka hem till Luleå efter många år i Stockholm och åren i Sydafrika vägde mina föräldrars behov tungt. Det kändes viktigt att finnas till hands och försöka ge dem var och en på sitt håll uppmärksamhet och stöd under deras åldrande.
Den typ av jobb jag tidigare haft finns mest i Stockholm så valet till äldreomsorgen var inte svårt. Den låga lönen borde avskräckt, kändes som ett skämt men det finns en tjusning med jobbet i hemtjänsten som inte går att mäta; att behövas, göra skillnad och finnas till hands i äldre människors vardag.
Promenader i solen, en semla till kaffet med en pratstund, gör stor skillnad och kan ”rädda” just den dagen för den som mest är ensam, tro mig.
Jag har fått chansen att utbilda mig till undersköterska. Min arbetsgivare, Luleå kommun ger oss lyftet på betald arbetstid.
Luleå kommun är föregångare när det gäller att erbjuda vårdbiträden utbildning. Jag tar min examen till våren men det lär nog bli utan studentmössa eller annat ”fint”. Fast att alltid vara klädd i tråk grå tunika, tvingas jobba delade turer och ofta halvspringa mellan många besök hos brukarna är ingen höjdare. Klassmarkörerna består.
Äldreomsorgen kan tyvärr vara en falsk trygghet sett ur anhörigas perspektiv. Det har jag själv tyvärr fått erfara. Min far gillade promenader, han blev lugnare då. Från att ha klarat det mesta själv blev det hemtjänst följt av äldreboende. Han förändrades snabbt och gav uttryck för att hans egen frihet var beskuren på äldreboendet.
Efter en tragisk olycka på äldreboendet som han mirakulöst överlevde gick det fort. Han fick extra personal som såg till honom men det var nog känslan av ofrihet som knäckte honom.
Efter endast tre månader på äldreboendet är min far död och snart begraven. Några dagar innan min pappas hjärta stannade fick jag ett telefonsamtal av en läkare som beskrev varför han trodde att min far så orolig.
Vårt samtal handlade om friheten som krockade med att inte få komma ut i den friska luften. Personalen var empatisk, snäll och trevlig med min far, inget snack om den saken.
Det räcker inte med empati, mer resurser krävs. Vi måste satsa på barnen och våra äldre. Det handlar om frihet - från vaggan till graven.
Tack för ordet!