En utmaning i framtidens politiska val är att det är en helt förändrad typ av väljarkår som ska vinnas för att få makten. Den lojalitet som en gång fanns är snart helt borta.
Man behöver vinna förtroendet hos väljare som utan större bryderier röstar på ett annat alternativ om det föregående inte gjort precis som jag ville. Även om jag på köpet också röstar på en massa andra idéer som jag inte alls gillar.
En intressant fråga är om man som styrande parti automatiskt är dåligt om man fattar beslut som många ogillar och om man automatiskt är bra om man fattar beslut som många gillar?
Det är inte alldeles lätt att svara på, men det är väl högst sannolikt att den som fattar beslut som många gillar också kommer att få fortsatt förtroende. Och att det är precis tvärtom om man fattar beslut som många ogillar.
Men vad händer om man är tvungen att fatta beslut som många ogillar? Om man inte kan förklara för väljarna varför man är tvungen att fatta beslutet är priset man får betala oftast högt och förmodligen får du inte fortsätta styra.
Men om man, trots att man är tvungen, väljer att inte fatta de jobbiga besluten. Är man då bra om man, trots att pengarna inte räcker till, väljer att fortsätta spendera pengar i oförtruten takt därför att det är kravet från väljarna?
Vetskapen om att tuffa beslut också kommer att göra det svårare att bli omvald nästa gång kanske hindrar nödvändiga beslut?
Politik handlar till stor del om att prioritera. Alla människor tycker inte om att betala skatt. Ju mindre desto bättre, stora skatteåterbäringar till påsk ska det vara.
Samtidigt ställer man höga krav på att allt ska vara ”som förr”. I de magiska, svunna tiderna då allt var mycket bättre och skattepengarna räckte till allt.
Och om det inte går, då vill jag själv bestämma vart just mina skattepengar ska gå. Den som inte gillar kultur tycker ofta att det går alldeles för mycket pengar dit. Den som inte gillar sport och fritid rasar ofta mot att ishallar och fotbollsplaner kostar så mycket. Och så vidare.
Mina skattepengar ska inte gå till det jag inte vill finansiera och därmed basta. Eller tvärtom, mina skattepengar ska gå till en specifik fotbollsplan eller skola.
Det här går ju förstås inte ihop. Det går inte att betala mindre i skatt och samtidigt få sina högt ställda krav tillfredsställda.
Utmaningen för politikerna är som vanligt att lyckas kommunicera med väljarna. Än mer nu när väljarnas kravställningar förändras snabbt i en uppskruvad samtid där alla är experter på allt.