"Just when I thought I was out, they pull me back in."
Ett av filmvärldens mest ikoniska citat (ur Gudfadern) har verkligen kommit till användning den senaste veckan – nu om Stefan Löfven och hans uppdrag som statsminister som vid det här laget borde vara fullföljt.
När Stefan valdes till partiordförande för Socialdemokraterna hade jag själv precis blivit medlem i partiet och i knappt ett år varit förtroendevald för samma fackförbund som han var ordförande för – IF Metall.
Inom kort fick också jag chansen att prova mina vingar inom Socialdemokraterna och jag vågade flyga. Ofta har jag känt att jag inte duger något till och att det var ett misstag av S-medlemmarna att välja mig till riksdagsuppdraget.
Jag har ju ingen SSU-bakgrund, jag har ju inte gjort mina år inom kommunpolitiken, jag har ju ingen politisk erfarenhet. Varje gång de tankarna har landat hos mig har jag dock påmint mig själv om Stefan. Att han vågade, att han kunde och att han levererade. Och hur viktigt det var för mig att se en toppolitiker som inte var som de andra. Att han inte var bra på att debattera, aldrig levererade snabba oneliners men att hans värden fanns någon annanstans.
Både som statsminister och som partiordförande har Stefan vågat lita på att människor kan och vill. Om förutsättningarna finns, kommer alla göra så gott de kan.
När tuffa besked skulle levereras, skickade tidigare statsministern Reinfeldt alltid fram andra företrädare medan han själv var frontfiguren när positiva nyheter skulle förmedlas. Statsminister Löfven hade aldrig det behovet av att förhärliga sig själv eller sin egen person. Han levde verkligen det socialdemokratiska ledarskapet.
Det här är inte en minnesruna men jag skriver ändå i dåtid, Stefan Löfven är inte längre ordförande för Socialdemokraterna och förhoppningsvis, när detta publiceras, inte heller statsminister så länge till.
Han har lyckats med något få andra skulle klarat av, att styra i ett oerhört splittrat politiskt landskap och få till rejält många förbättringar för vanligt folk. Han har, tillsammans med andra, lyckats leverera mer socialdemokratisk politik än vad vi haft mandat till och har hela tiden varit tydlig med att inte svika vare sig förintelseöverlevare eller samhällets svagaste.
Jag kommer sakna Stefan i svensk politik men kan inte släppa tanken på att vi kanske aldrig riktigt förtjänade honom.
Nu, Stefan, hoppas jag att du får lämna offentlighetens ljus på riktigt – och att du får lämna över till den hittills mest kompetenta efterträdaren på statsministerposten, Magdalena Andersson.