Var ska maten komma från? Smaka på frågan en stund under tiden jag tar med er på en liten jordbruksresa.

Jag växte upp i Matkakoski, en liten by vid Torneälven mellan Haparanda och Övertorneå. Jag älskade att åka hölass och blev bortskämd på egenodlad mandelpotatis och älgkött. 

Vi hade ett småskaligt jordbruk, med får som betade och höll landskapen öppna. Tillsammans med farmor odlade vi potatis, jordgubbar och vinbär. Det var inget vi levde på under min uppväxt, men för min farmors generation var gården huvudsysselsättningen.

Nedrustningen av jordbruken i Tornedalen har gått snabbt. Under mina bussresor till skolan såg jag hur gård efter gård la ner under årens lopp och hur stora delar av odlingsmarkerna växte igen av sly. 

SVT:s produktion ”Älskade koskit” (se den!) lär oss att bönderna i Tornedalen har minskat dramatiskt de senaste 30 åren. I slutet av 1980-talet fanns det drygt 100 mjölkbönder i Pajala kommun. Idag finns bara två kvar. 

I Norrbotten fanns det cirka 10 000 mjölkbönder under 1950-talet. Idag finns knappt 70 kvar. Även om mjölkproduktionen blivit mer effektiv, är det fortfarande en oroande utveckling.

Vi har en låg självförsörjningsgrad i Sverige vilket gör oss sårbara i tider av kris, vilket är bakgrunden till att regeringen beslutade om en livsmedelsstrategi som säger att den inhemska produktionen av livsmedel ska öka.

Jag är fast besluten att vi måste bryta utvecklingen av nedlagda jordbruk och färre bönder för jag kan inte tänka mig en framtid utan dem i Tornedalen eller Norrbotten. 

Vi måste agera nu. Vi som konsumenter måste ställa krav på livsmedelsbutikerna att kunna köpa lokala råvaror och vi politiker måste ge förutsättningar för jordbruken att finnas kvar, utvecklas och bli fler. Genom minskat regelkrångel, smartare offentliga upphandlingar och bättre stöd. 

Generationsväxlingarna inom jordbruken måste underlättas och vi måste få fler unga att intressera sig för att starta jordbruk. 

I regeringens budget för nästa år finns bland annat satsningar på ett kraftfullt landsbygdsprogram, gröna näringar och en ökad livsmedelsproduktion, det är bra – men politiken själv löser inte problemen. Här behövs vi och våra medvetna konsumtionsval.

Tillbaka till frågan: var ska maten komma från? Givetvis ska den komma från Annika och Arne, Kurt och Pia, Pelle och Åsa – och alla andra bönder som sett och ser till att vi får norrländsk, närodlad och hållbar mat på bordet. 

Vi kan hedra deras slit med att köpa lokalproducerat nästa gång.