Förhandlingarna mellan facket och arbetsgivarna om trygghet och omställning strandade. 

Det är till stor del politikens ansvar.   

IF Metall var drivande i att få till dessa förhandlingar. Vi ville komma till rätta med otrygga anställningar och bristen på kompetensutveckling. 

I praktiken omfattas många anställda inom industrin inte av turordningsreglerna. De som är inhyrda eller visstidsanställda, nästan 20 procent, ingår inte i turordningen även om de har varit på arbetsplatsen länge.  

Även tillsvidareanställda som inte får kompetensutveckling saknar en verklig anställningstrygghet. De riskerar alltid att sägas upp vid arbetsbrist, oavsett anställningstid, om de saknar tillräckliga kvalifikationer för tjänsterna som blir kvar efter neddragningen. 

Nästan 7 av 10 av IF Metalls medlemmar har inte fått någon kompetensutveckling det senaste året, visar våra medlemsundersökningar. 

Det stämmer alltså inte att politikerna tvingade oss att förhandla. Vi anser att det behövs förändringar i LAS för att stärka anställningstryggheten.  

Däremot försvårades förhandlingarna av den statliga utredning som tvingats fram av Centern och Liberalerna i Januariavtalet. Det är en dålig utredning som, om den genomförs, skulle försvaga anställningstryggheten och försämra maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter. Vi i fackföreningsrörelsen motsätter oss självklart det. 

 Men arbetsgivarna gick in i förhandlingarna med denna utredning i ryggen. De ställde krav, inte minst om stora undantag i turordningsreglerna, som gjorde det omöjligt att nå en överenskommelse. Vi förhandlade in i kaklet – men fick till slut ge upp. 

Både statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark har slagit fast att den statliga utredningen inte uppfyller Januariavtalets krav på att maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter ska upprätthållas. Den analysen gör även en av utredningens egna experter, professor Ola Bergström. 

Om politikerna ändå väljer att gå vidare med utredningens förslag vore det ett ödesdigert misstag. 

En av Sveriges starkaste konkurrensfördelar är att arbetsmarknadens parter, inte politikerna, bestämmer över löner och arbetsvillkor. 

Det skapar fair-play mellan fack och arbetsgivare som leder till långsiktiga, stabila förutsättningar för vårt näringsliv och vår välfärd. 

När hela världen skakas av en pandemi vore det huvudlöst av politikerna att gå in och störa denna framgångsrika svenska modell. 

En pingpong-lagstiftning om anställningstryggheten, som skulle skifta med politiska majoriteter, är det sista vi behöver.