Under mina aktiva år i Nordkalottkommittén, EU-parlamentet, Europarådet och utrikesutskottet i Sveriges riksdag var mitt engagemang för Barentssamarbetet stort.
Jag bildade bland annat en Barentsförening i riksdagen och jag bjöd in utrikesutskottet på en studieresa till Murmansk. Intresset och engagemanget för Barents växte och alla förstod att detta samarbete var viktigt, det skrevs även in i regeringens utrikesdeklaration.
Nu hör jag nästan inget om Barentssamarbete och det gör mig mycket orolig.
År 1965, under ”kalla kriget ”bildades fyra självständiga Nordkalottkommittéer i Sverige, Norge, Finland och Sovjetunionen.
Det var dock inte så positivt i alla kretsar, misstänksamheten mot Sovjetunionen var stor men efterhand ändrades detta och samarbetet blev mera uppskattat.
Kulturutbyten och olika fredsmanifestationer genomfördes. Kärnvapenhotet var alltid med som en av huvudpunkterna på dagordningen.
En atomvapenfri zon i norra Europa – vilket senare stöddes av Olof Palme, Urho Kekkonen och Michail Gorbatjov och ett stopp för kärnvapenprovsprängningar på Novaja Zemlja – var krav som ställdes.
Även miljöfrågorna hade stort utrymme på våra träffar. Sveriges Nordkalottkommitté drev många frågor, bland annat ett Barentssekretariat i Luleå och våren 2003 beslutade utrikesminister Anna Lindh att bilda ett svensk Barentssekretariat och det öppnades 2004 i Luleå.
Detta samarbete blev grunden för skapandet av Barentsrådet 1993. Samma år formades ”Folkets diplomati” uppe i Tromsö på en Barentskonferens.
Det innebar att människors och organisationers regelbundna kontakter skulle bidra till en fredlig utveckling i Barentsregionen. Tillsammans ville vi göra Barentsregionen en trygg och säker plats att bo på.
År 2018 lämnade jag ordförandeskapet i Sveriges Nordkalottkommitté efter 15 år. Jag saknar detta uppdrag som handlade om att utveckla, bevaka och skydda vår region och jag saknar även kontakten med människorna som deltog i samarbetet.
Vi hade roligt och skapade goda relationer mellan folken i Barents. Detta samarbete var unikt för Europa. Efter Anna Lindhs död avtog aktiviteterna både i regering och riksdag. Idag hör jag nästan inget om Barentssamarbetet.
Militäriseringen i världen ökar, men krig och kapprustning kan inte lösa våra globala hot. De hot vi idag har löses inte med raketer och vapen. Lösningarna är samarbete, det ser vi inte minst under pandemin.
Samarbete är nyckeln till att lösa hot och kriser och det var så vi tänkte när vi bildade Nordkalottkommittéerna. Jag hoppas att det folkliga samarbetet i Barents återupptas.
God Jul!