De senaste åren har prövat oss. Ett krig i Europa har vänt hela säkerhetspolitiken. Norge och Finland delar gräns med ett land som attackerar grannar. Ett energikrig har följt i det konventionella krigets spår.
Det påverkar oss alla om det så är el-, bensin- eller dieselpriser, eller inflationen i stort. Pandemin visade oss att isolering leder till mindre smittspridning, men också brutna utbudskedjor och nödvändigheter som inte kommer fram.
Även klimatkrisen prövar oss. Vårt, och andra industriländers, beteende ger översvämningar i Bangladesh och stora delar av deras land blir omöjligt att bo och odla i.
COP27 i Sharm el-Sheikh visade att vi inte fullt ut klarar av att ta ansvar solidariskt än. På precis samma sätt kan man se på Sverige.
Jag är född och uppvuxen i Lund. Jag har bott sex år i Luleå och nu mer än 20 år i Stockholm.
En sak jag har lärt mig är att det finns massor med olikheter, men att vi har så mycket glädje av varandra som vi är dåliga på att uttrycka.
Men det finns också fördomar. Många i södra Sverige tycker att Sverige norr om Gävle är obygd med skoteråkare, bidragstagare och tveksam nytta.
08-hatet i Norrbotten var, i alla fall när jag bodde där, rätt frekvent och i Stockholm utgår många ifrån att allt utanför Mälardalen är tärande.
Men vi hänger ihop. Stockholm skulle inte vara någonting utan inflyttningen från övriga landet. En välfungerande kommunal utjämning ska göra att det går att leva ett bra liv såväl i glesbygd som i tätort och storstad var som helst i Sverige.
Att norra Sverige med sin järnmalm, skog och vattenkraft i decennier stått för enorma tillskott till svensk exportindustri och industriproduktion är tveklöst, men inte alltid erkänt i andra delar av landet. Med klimatsmart järnmalm och batterifabriker börjar övriga Sverige äntligen fatta mer av norra Sveriges stora fördelar.
Men skadeglädjen i norr över elpriserna i södra Sverige skapar en fadd smak i munnen. Södra Sverige är den mest betydande transitregionen i landet där allt europeiskt gods ska genom Skåne, men den regionen får ändå, per capita, mindre staliga infrastruktursatsningar än många andra delar av landet.
Slutsatsen är lika enkel som svår. Vi hänger ihop. Resurser måste fördelas utifrån olika behov och olika tillgångar.
Att flytta på sig, inte bara på semestern, tränar den insikten. För att inte tala om hur bra det skulle vara för tilliten och solidariteten.