I år är det 50 år sedan gruvarbetarstrejken i Malmfälten. Strejken handlade inte bara om lönen, utan också om makt och kontroll. UMS-systemet (Universal Maintenance Standards), innebar att varje arbetsmoment uppmättes av tidsstudiemän. Allt från hur länge det tar att spika en spik, tanka en traktor, ladda dynamit, till att bara dricka en kopp kaffe i kuren klockades av gubbar i kostym och slips.
”Vi är ej maskiner!”, stod det på ett av plakaten längst fram i gruvarbetarnas demonstrationståg. Det handlade ytterst om människovärdet.
Vi som är uppvuxna i norr minns allt detta. Alla har vi någon familjemedlem, släkting eller granne som strejkade. En av mina vänner brukade säga att strejken påverkade själva tideräkningen. Det fanns en tid före och en tid efter strejken.
Visst blev arbetsmiljön bättre och dödsolyckorna minskade dramatiskt när ackordet togs bort. Men den största förändringen var nog ändå mentaliteten. Vi insåg att vi kunde agera tillsammans för bättre levnadsförhållanden.
Idag hörs dock allt oftare ungefär samma tongångar som före gruvstrejken. Men nu kommer de framför allt från dem som jobbar i välfärden. Minutscheman och tidsstudier pressar återigen de anställda. Olika organisationsmodeller och styrsystem hämtade från den privata industrin (New Public Management, NPM) skapar stressrelaterad ohälsa.
Kontrollbyråkratin sväller, medan det är brist på personal som utför de tjänster som verksamheten egentligen är till för. Anställda, patienter, elever och brukare upplever att siffror i resultatredovisningen ofta är viktigare än deras bästa.
Misstron mot de anställda försvann inte när gruvarbetarna lyckades få bort UMS-systemet.
Visst ledde gruvstrejken till en självkritisk debatt inom arbetarrörelsen, som i sin tur låg till grund för en rad reformer under 70-talet som syftade till att minska toppstyrningen och förbättra arbetsmiljön på våra arbetsplatser.
Men kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen, sa en gång Frans Kafka. Idag kräver högern att en hel del av 70-talets landvinningar ska tas bort. De så kallade mittenpartierna driver exempelvis på för att luckra upp arbetsrätten och göra det lättare att säga upp anställda.
Kampen för människovärdet går vidare, även om den tar sig nya former och uttryck. Fortfarande gäller det som sades från talarstolen i Kirunas gamla stadshus: ”Motståndaren är välorganiserad, men tillsammans är vi starkare!”