Hösten har gjort sitt intåg i länet och idag är det också dags för riksmötets öppnande, dagen då vår icke-valda statschef förklarar att riksdagen återigen sammanträder och vi riksdagsledamöter förväntas sjunga ”Kungssången” där vi bedyrar att vi ska göra kungens arbete lätt.
Vårens riksdagsarbete har varit märkligt med möten via skärmar istället för i östra riksdagshuset och runtom i Norrbotten.
Nu stundar en något annorlunda höst, där vi fortfarande ska följa myndigheternas rekommendationer men där vi emellanåt också ska kunna stråla samman i riksdagen för att smidigare kunna ro utskottsdiskussionerna i hamn, debattera och votera. För att mycket går att göra med nutidens teknik men vissa saker lämpar sig bättre öga mot öga – även om det är med mer utrymme emellan än innan virusets intåg.
Så en annorlunda andra halvlek av förra riksmötet och nu ett öppnande som heller inte är så som det brukat vara. Vi börjar vänja oss nu med ”det nya normala”.
Idag kommer inte alla riksdagsledamöter vara på plats för upprop och öppnande, av 349 närvarar bara 190. Av dessa får inte alla plats i plenisalen utan några får finna sig att närvara på läktaren. Allt detta för att glesa ut i kammaren och därmed minimera risken för smittspridning. Mittgången ska också vara fri, för att inte statschefen ska utsättas för onödig risk i och med att han är äldre än 70 år.
Med andra ord är mycket annorlunda men vissa saker förblir som de varit. Sverige är fortfarande en konstitutionell monarki, vilket innebär att vi inte fullt ut kan titulera oss demokrati. I en demokratisk stat råder religionsfrihet, vilket i Sveriges fall gäller nästan alla invånare.
Kungafamiljen måste dock vara troende och därtill inom den lutherska kristendomen. Från vaggan är hela den blåblodiga familjen föremål för intresse av diverse skvallertidningar men också övrig media. En journalist som ska intervjua kronprinsessan måste titulera henne korrekt, annars riskerar såväl journalisten som hens uppdragsgivare att inte få tillträde till kungahuset igen.
Det finns många små och stora detaljer i hela monarki-spektaklet som borde väcka upprördhet hos alla ivrare av demokrati och mänskliga rättigheter – för att inte tala om resurserna som slukas, som vi inte får eller kan granska.
Idag sjunger jag inte Kungssången, precis som alla andra år då riksmötet öppnats. Det är det ”gamla normala” och jag hoppas den programpunkten snart stryks helt. För Sverige i tiden.