När statsminister Stefan Löfven för drygt ett år sedan frågade mig om jag ville kliva in som arbetsmarknadsminister visste jag att det skulle ligga flera tuffa frågor på mitt bord, där den kanske svåraste är hur vi kan utveckla arbetsrätten.
Det har varit många turer i LAS-frågan. För mig personligen är det viktigaste att göra skillnad och uppnå resultat. Att vi på riktigt ökar tryggheten för löntagarna och stärker svensk konkurrenskraft på en arbetsmarknad som förändras mycket snabbt.
Inte minst nu under pandemin har vi sett att både företag och löntagare behöver trygghet. Det kan svänga fort. Väldigt fort.
När orderböckerna i mars gapade tomma över en natt och bokningar ställdes in satte sig fack och arbetsgivare genast ned för att förhandla om nya korttidsavtal.
Med stöd från regeringen har därför företag kunnat övervintra krisen och hundratusentals anställda kunnat behålla sina jobb.
Grunden till vårt välstånd är arbete, och som norrbottning kallar jag mig ibland för betongsosse.
För när man kommer från Norrbotten vet man att det behövs företag som går bra. När det går bra för företagen kan folk få jobb och egen försörjning. Och då kan vi finansiera och utveckla välfärden.
Därför blev jag glad när vi förra veckan kunde konstatera att två LO-förbund ansluter sig till överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv.
Kommunal och IF Metall har genom sina förhandlingar fått igenom krav för ökad trygghet, framför allt för dem med de mest otrygga jobben. Det handlar till exempel om de många kvinnor som år efter år går på tillfälliga anställningar. De kommer nu kvalificera sig för fast jobb redan efter 12 månader, istället för 24 månader.
En annan viktig sak förbunden fick in är ett stopp för arbetsgivare att ”hyvla” ner sysselsättningsgraden från ena dagen till den andra, från 100 procent till att du får arbeta kanske bara 60 procent dagen därpå. Nu kommer det införas en omställningstid på en till tre månader.
Fack och arbetsgivare har återigen visat att de klarar att utveckla den svenska arbetsmarknadsmodellen i takt med att arbetsmarknaden förändras. Det är ett styrkebesked.
Att förändra arbetsrätten är inget man gör lättvindigt. Men en sak kan jag säga. Som tidigare facklig ledare med en grundmurad tro på den svenska modellen var det inte svårt att tacka ja till statsministerns förfrågan om att bli arbetsmarknadsminister, trots att arbetsrätten låg på bordet.
Jag har hela tiden trott på parternas förmåga att förhandla och komma överens, även när det är svårt.