Jag kanske borde ha berättat om min tonårstid på pressträffen den där tisdagen för två veckor sedan. Om tiden när man är ett prövande barn på väg mot vuxenblivande. Om fester, att jag testat alkohol fast jag inte varit 18 år, smakat hembränt, sladdat runt på stan och bränt gummi. Redovisat att folk spelat allt från radikal vänsterpunk till vit-makt-musik på fester. Att jag många gånger, men inte alltid, reagerat och stängt av det sistnämnda. Att jag har gjort mig lustig på andras bekostnad och ironiserat över hur bisarrt det är att ha rasistiska uppfattningar.
Jag kanske borde ha berättat att jag målade en tavla på bild- och formtimmen föreställande Southpark-Cartman som Hitler, vilket ytterligare var ett sätt att förlöjliga nazismen som ideologi. Är det lik i garderoben? Nej, jag tycker inte det.
Jag minns inte alla detaljer från tonåren – gör någon det? Däremot minns jag vilka värderingar jag burit på hela livet.
Jag vet att jag aldrig sympatiserat med nazism eller rasism. Jag har varit antirasist hela mitt liv, sagt ifrån när någon uttryckt sig illa om andra människor – vilket alla som känner mig också kan och har bekräftat.
Det är inte den bild som någon försökt plantera i högerpopulistisk alternativmedia. Karaktärsmordsförsöket har innehållit lögner och insinuanta påståenden för att konstruera en bild av att jag i mina tonår skulle befunnit mig i en vit-makt-miljö. Att jag därmed hycklar när jag fördömer rasistiska och nazistiska åsikter och när jag säger att jag inte har några lik i garderoben.
Trots karaktärsmordsförsöket har jag hela tiden känt mig trygg med var jag står någonstans och att alla som känner mig, då som nu, också vet det. Jag har inget att dölja.
Det handlar om att högerpopulisterna ser sin chans att legitimera sina handlingar genom mig. Deras försök faller av många anledningar, framförallt den här:
Jag gick med i Socialdemokraterna – ett antirasistiskt parti – för att kämpa för solidaritet och alla människors lika värde. De gick med i främlingsfientliga partier som tror på nedärvd mänsklig essens.
Det har påståtts många saker om mig under veckan som gått. En är att jag inte står upp mot nazism och förminskar dess uttryck. Jag borde i en intervju direkt ha tagit tydligare avstånd mot sydstatsflaggan i en replokal, även om jag inte har något med lokalen att göra.
Därför vill jag återigen vara glasklar – rasistiska och nazistiska uttryck är fullkomligt oacceptabla i min värld. Jag har sagt ifrån hela mitt liv, det kommer jag fortsätta göra – och det hoppas jag alla vettiga människor gör.