Jag är en privilegierad människa

Jag har vuxit upp i ett miljonprogramområde med en ensamstående mamma och tre syskon. Det var Sveriges bästa miljonprogramområde och mamma, som var en dåligt betald kurator, lyckades som förälder med hjälp av en i stort sett avgiftsfri generell välfärd. 

Vi räknas dessutom som svenskar, även om min pappa var född i Danmark. Gratis var även mina universitetsstudier med statssubventionerade studiemedel. Jag är en, på alla sätt, privilegierad människa. Jag har också varit en del av ett samhälle som vill hålla ihop och behandla folk lika. Men det jag ser nu är något annat.

Nu haglar det politiska initiativ, utredningar och genomförda förslag som slår undan benen för just det. Angiverilagen utreds just nu.

Uppluckrad sekretess har redan utretts och kommer att innebära att du inte vet vart din information tar vägen, om du hör av dig till sjukvården, har barn i skolan eller vill ha hjälp med ditt föräldraskap av socialtjänsten.

Till det kommer alla förslag som utmanar rättssäkerheten och likheten inför lagen. Vi ska inte bara ha lägre straffmyndighetsålder och hårdare straff, utan även mångdubbelt fler i fängelse, ungdomsfängelser, anonyma vittnen, visitationszoner och inre gränskontroll – d v s i praktiken myndighetsdriven rasprofilering. 

En del av de här förslagen är redan genomförda, andra är på gång. Före valet 2026 ska allt vara genomfört, helt i enlighet med Tidöavtalet.

Vad rör det mig, tänker kanske både du och jag? Först kommer det kanske mest att röra papperslösa och brottsbenägna. Men mycket snart kommer det att påverka alla laglydiga medborgare som råkar ha utländsk bakgrund, som bor i ett speciellt område, eller som tror på en annan gud än vad du och jag eventuellt tror på. 

Det kommer att vara personer som jobbar, är medborgare, laglydiga och betalar skatt i det här landet. Men vem kommer sen?

Ja, sen kommer du och jag. Vi har ”fel vänner”, rör oss i fel område, eller ser bara ”skumma ut”. Då gäller det att se svensk ut, bo på rätt ställe och vara en del av ”vi”, och inte ”dom”. 

Allt detta ska ske för den feltänkta tanken att vi får bort kriminaliteten genom att jaga personer med utländsk bakgrund. Men då offrar vi något annat – likabehandlingen och rättssäkerheten – det vill säga fundamenten i demokratin. 

Det är ett samhälle inte heller min mamma hade klarat att uppfostra fyra barn ensam i.