I grund och botten är det människor vi pratar om – och en av dem är jag. 

Det är ord som jag tänkt på många gånger de senaste dagarna. Orden kommer från Irene, en personlig assistent från Överkalix. 

När Irene blev sjuk efter ett långt yrkesliv trodde hon såklart att välfärdsstaten skulle finnas där för henne, att hon skulle få hjälp och stöd att tillfriskna i den takten kroppen behöver.

Verkligheten blev något helt annat för Irene. 

Precis som för så många andra i Sverige som efter att ha jobbat länge i tunga yrken vänder sig till Försäkringskassan för att få hjälp och stöd då de blivit sjuka – hjälp de faktiskt har betalat för. Istället för hjälp får de allt för ofta kalla handen. Uppmanas söka jobb, fast de är för sjuka för att jobba.

För Irene är långt ifrån ensam. Den svenska sjukförsäkringssystem har fungerat dåligt under en allt för lång tid, och till följd av det har väldigt många farit illa. 

Det borde vara en självklarhet att en sjukförsäkring värdig namnet ska bygga på rehabilitering och stöd, inte piska och bestraffning. Det blir ingen frisk av. Och det här kan hända precis vem som helst.

Samhällskontraktet är ett fint ord som kanske kan verka lite luddigt men tanken bakom är glasklar: alla som bidrar till den gemensamma välfärden ska också kunna förvänta sig att samma välfärd finns där som en trygghet den dagen det behövs. 

Irene började jobba när hon var 15 och ett halvt år. På ett styckningsföretag. Hon har jobbat i mer än 40 år. 

Att hon då sedan, när hon blev sjuk, inte fick stöd av den välfärdsstat hon själv under hela sitt yrkesliv bidragit till är ett stort svek mot allt vad samhällskontraktet heter. Och det hade det såklart varit oberoende av hur mycket eller lite hon själv hunnit bidra.

Det här är inget annat än en förtroendefråga. En välfärdsstat värd namnet måste också leverera. Annars blir snabbt privata alternativ en lockelse, och viljan att bidra till det gemensamma minskar. 

Och vem vinner egentligen på att välfärdsstaten urholkas? Ja inte är det medlemmarna i Kommunal i alla fall. Det kan vi vara helt säkra på.

Sveriges politiker, över alla möjliga blockgränser, har hanterat sjukförsäkringsfrågan släpphänt i åratal, man har valt att slå dövörat till. 

Nu måste det bli förändring på det. Det är dags för en mänsklig sjukförsäkring. En sjukförsäkring värdig Irene – en sjukförsäkring värdigt en välfärdsstat.