Mer än åtta av tio 20 till 64-åringar är sysselsatta i Sverige. Motsvarande siffra i EU är sju och i många medelhavsländer är det sällan mer än fem.  

Den huvudsakliga förklaringen är att kvinnor arbetar i stort sett i samma utsträckning som män i det här landet och att de mellan 55 och 64 arbetar i nästan samma utsträckning som 35 till 54-åringarna. Det gör skillnad! Om åtta av tio 55- plussare jobbar i Sverige gör mindre än fem av tio det i Grekland och Italien. I Turkiet är det bara var tredje. 

En viktig förklaring till det är att det inte går att sparka folk i det här landet bara för att de föder barn, eller för att det finns någon yngre som chefen hellre vill ha på ditt jobb. 

Det kallas anställningstrygghet. Kort sagt kan man säga att en vettig anställningstrygghet håller uppe sysselsättningen. Det tjänar samhället mycket pengar på. 

Det underliga är bara att det i den allmänna debatten påstås det motsatta, dvs att Las gör att många inte får jobb. Det är genuint osant. Ändå håller hela regeringsbygget nu på att rasa på just den myten. 

Men vilket problem löses genom att rasera en arbetsrätt som har hjälpt oss till EU:s högsta sysselsättningsgrad? 

Många hänvisar till att unga inte får jobb och att var fjärde ung mellan 15 och 24 år skulle vara arbetslös. Det är helt fel!

För det första borde inte 15-åringar över huvud taget befinna sig i arbetslöshetsstatistiken – de borde vara i skolan. Dessutom ingår en massa heltidsstuderande i den siffran. Rensar man bort dem kvarstår en arbetslöshet bland unga på ungefär fem procent. Unga som förmodligen skulle få det bättre om de gick ut gymnasiet istället för att söka jobb. 

 
Så vilket problem vill C och L med stöd av övriga borgerliga partier egentligen lösa med att rasera arbetsrätten om det inte handlar om att fler ska jobba, eller att effektiviteten ska öka vilket ju inte händer?  

Jo, friheten för chefen att, ungefär som Donald Trump i ”The Apprentice”, kunna vråla ”You’re fired”, utan att behöva förklara, prata med facket eller betala för att sparka någon. Förslaget leder inte till fler jobb. Det leder bara till mer makt för chefen. 

Men hur mycket är den makten värd? Gör vi så kommer vi inte längre att ha en hög andel seniora i arbetskraften och vi kommer inte att ha lika hög kvinnlig förvärvsfrekvens som manlig. Och arbetsplatserna kommer att tystna. 

 Hur mycket är vi som samhälle berett att betala för chefens makt att kunna vråla ”You’re fired”, utan saklig grund? Det är det punkt 20 i Januariavtalet i grunden handlar om.