På senaste partiledardebatten, söndag den 7 maj, blev det en ordväxling mellan Moderaternas partiledare, Ulf Kristersson och Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson om skatter.
Magdalena Andersson ifrågasatte Moderaternas prioritering om att sänka skatterna för höginkomsttagare under en rådande kris - och jag kan bara hålla med.
När jag diskuterar med personer som är höger, är det inte ovanligt att Sveriges skattenivåer kommer på tals. Det märks att allt fler har en individualistisk syn där "mitt ska vara mitt". Samtidigt som man önskar sänkta skatter, vill man också dra nytta av välfärdssamhället. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Har vi blivit för vana vid vårt unika välfärdssamhälle, där vi får en gratis skolgång från tidig ålder till universitetet? Där vi får gratis lunch ända fram till trean på gymnasiet? Där vi har gratis tandvård fram till 23? Där studenter får studiemedel och slipper betala för universitetsutbildningen?
Jag tror det. När jag har träffat ungdomar från andra länder, blir de alltid förvånade över att jag inte betalar en enda krona för min universitetsutbildning. Medan många av oss som bor i Sverige tar det för givet.
Det är viktigt att upprepa vad vi faktiskt får för våra pengar. Tron att man skulle klara sig själv är för de allra flesta falsk. De flesta familjer, även de med relativt goda löner, skulle inte ha råd att finansiera sina barns utbildning, sjukvård och tandvård.
Exempelvis kostar en kommunal grundskoleelev 121 800 kronor per år. Om jag var beroende av mina föräldrars plånbok för att utbilda mig, då hade jag aldrig kunnat gå på universitetet som jag gör idag.
Högerns argument om att sänka skatterna fokuserar ofta på egenintresset och att man ska få mer för själv.
Det jag tror att vi måste betona mer är att det också finns ett egenintresse av att inte sänka skatterna. Genom att vara starka tillsammans och genom att gemensamt finansiera vår välfärd kan vi alla dra nytta av välfärdssamhället.
Om skatterna sänks blir det också mindre pengar till välfärden, vilket naturligtvis får konsekvenser. Mindre resurser till välfärden innebär mindre resurser till skolan, sjukvården och äldreomsorgen.
Avslutningsvis är det viktigt att reflektera över vårt unika välfärdssamhälle och vad det faktiskt innebär att vara en del av det.
Genom att gemensamt finansiera vår välfärd kan vi alla dra nytta av de förmåner och möjligheter som erbjuds, från gratis utbildning till sjukvård och socialt skyddsnät.