"Vad skulle få svenskarna att ändra inställning till Nato?" Frågan fick jag i ett samtal med representanter från det amerikanska utrikesdepartementet bara veckor innan den ryska invasionen av Ukraina.
"Oron för ett nytt världskrig", svarade jag och skrattade lite. Tanken verkade ju helt absurd. Då.
Nu är det en oro många människor känner och Nato-opinionen har svängt. Ett medlemskap i Nato ses som en försäkring om den ryska aggressionen skulle riktas också mot Sverige.
Även om oron är förståelig, är den befogad? Det råder ingen tvekan om att det säkerhetspolitiska läget förändrats. Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina har omkullkastat den europeiska säkerhetsordningen och drivit Europa in i en förödande spiral av upprustning och militarisering.
Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas men något akut hot föreligger inte. Det är de flesta överens om.
Frågan vi måste ställa oss är naturligtvis vilken säkerhetspolitik som skapar störst säkerhet för Sverige. Men också hur kan vi bäst bidra till att minska spänningar i vårt närområde och bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.
Försvarsalliansens tillskyndare har länge talat om Nato som en garant för just fred och säkerhet. Men Nato är ingen allians för fred. Nato har bara ett verktyg, vapenmakt. För att bygga säkerhet räcker det inte långt.
Ett medlemskap innebär ett erkännande av avskräckningsdoktrinens idé om att genom militär överlägenhet trygga vår säkerhet. Och att kärnvapnen utgör en oumbärlig del i avskräckningens logik. Inte bara förändrar det i grunden svensk säkerhetspolitik. Det är också fel.
Man kan inte trygga sin säkerhet genom fler och kraftfullare bomber. Upprustning ökar i stället otryggheten och risken för krig. Insikten efter Kalla Kriget om att ingen part kan vinna ett kärnvapenkrig, att ett sådant enbart skulle resultera i ömsesidig förintelse, borde få oss alla att tveka inför att låta kärnvapen utgöra del av vår försvarsstrategi.
För ett par dagar sedan fick jag samma fråga igen. Om vad som skulle kunna få svenskarna att ändra inställning till Nato. Nu när opinionen snabbt svängt. Freden, blev mitt korta svar.
Freden och överlevnaden är vår tids viktigaste politiska frågor. Mänskligheten står inför existentiella hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier. En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter.
Vi befinner oss vid ett vägskäl. Valet står mellan en tillvaro baserad på ökad aggression eller gemensam säkerhet.
Världen behöver fler länder som envist står upp för de fredliga lösningarna på krig och konflikt. Som står emot upprustningens förenklade logik och fortsatt tar ansvar för freden.